Ska kanske …

… plita ner lite här framöver.

Resultat av egoskanning, januari 2008

Sånt här värmer …

… även om det kanske är lite oproportionerligt.

Läs detta gamla och andra färskare seriekommentarer på Staffars blogg.

Evel Knievel död …

… och det var inte någon olycka.

Var han någonsin i Sverige?
Jag minns att det var en hojåkare som balanserade på en vajer över Stortorget i Katrineholm omkring 1979.
Det kostade en femma att se den här killen, men jag och min kompis var bara 12-13 och kunde inte pröjsa, så vi fick smyga undan när de gick med mössan.
Jag vet att vi långt senare diskuterade om det var just Knievel eller inte.

Persepolis

Inför Sverigepremiären på filmatiseringen av Marjane Satrapis serieroman Persepolis hade SandrewMetronome, Galago och Serieteket en förhandsvisning av filmen igår. På Zita mitt under brinnande filmfestival.
Filmen var bra – och viktigt på sitt sätt. Redaktör M Jonsson berättade i sin presentation av rullen att filmen vi skulle se var Frankrikes bidrag till Oscarsutdelningen. Innan filmen funderade jag om det kanske var ett politiskt ställningstagande från fransmännen; en tecknad film om 1900-talets Iran och hur det är att växa upp under förtryck. Men efteråt slog det mig också hur viktig filmen ändå är och kan bli. Det gäller serieromanen Persepolis också, förstås. Men jämfört med den tecknade serien är filmen som medium ett mer lättillgängligt sätt att ta del av en historia.
Och utan att veta hur filmåret sett ut i Frankrike utöver Persepolis, vill jag säga: Bra Frankrike!

Efter filmen bjöds det på vin, men jag och Ewy kunde inte stanna kvar. Det var alldeles för lite syre i lokalen, vilket tyvärr gjorde filmupplevelsen mindre angemän.

Achmed the Dead Terrorist med Jeff Dunham

Nu är jag väl inte den som skickar runt klipp på nätet, hur kul de än är. Men den här känns befriande rolig i alla fall.
Mycket nöje!

Super Mario Galaxy

"Frågan är inte om det här är årets spel. Frågan är om det inte är världens bästa spel någonsin." Det här var något brorsan hade hört eller läst om Super Mario Galaxy. Det kom ut igår och vi köpte det på studs. det var den nästsista delen i min och grabbarnas Nintendo Wii-investering.
Spelat är bra. Förutom att det tog ett par minuter att vänja sig vid gravitationen, att man kan springa runt planeterna i de olika galaxerna, är det här spelet inte svårt – än så länge. Det är som det brukar i Super Mario-spelen, svårighetsgraden ökar eftersom. Men grafiken är härlig och spelet roligt. Man har kul när man spelar det, och det är viktigaste. Tillsammans löser vi äventyren jag, Simon och Quintus. Och det verkar vara lika enkelt att förstå för sexåringen som för mig, om inte lättare.
Men än så länge är det jag som kommit längst. Grabbarna menar att det beror på att jag spelat mest också, men det är bara elakt förtal.

Räddaren i nöden

Äntligen har jag läst Räddare i nöden av J D Salinger.
Äntligen, därför att jag har varit nyfiken på innehållet ända sedan jag fick reda på att det var denna bok Mark Chapman hade med sig och inspirerades av när han mördade John Lennon.
Visst kunde jag ha letat upp boken tidigare. Men som jag tidigare nämnt har jag mycket oläst i hyllorna hemma. Och så har det varit i över 25 år.
Därför förlitar jag mig på att böcker dyker upp eller på annat sätt pockar på uppmärksamhet. Räddaren i nöden har inte dykt upp förrän i år, när Ewys ena dotter köpte den på bokrean.
Kanske skulle jag ha låtit den vara, jag vet inte. Jag mår dåligt när jag läser boken, vilket i och för sig är ett gott betyg till författaren. Men jag varken förstår eller gillar huvudpersonen Holden Caulfield, som är en stor livsförnekare. Vi får följa honom under några dagars förvirrad flykt från skolan som relegerat honom till hemmet, med alla dess krav att leva upp till. Kanske är det synd om honom, men det är inget jag känner. Ingenting är gott nog åt den här killen. Om han någon gång erkänner att han gillar något, reserverar han sig snart. Men han har ett snällstråk i sig, vilket gör honom till, åtminstone, en dubbelnatur. I sista kapitlet får vi också veta att han sitter på psyket.
Boken avslutas med att storebrodern frågar Holden vad man ska tro om allt det han berättat. Frågan riktas även till oss läsare, och man kan inte annat än undra om det vi fått berättat för oss verkligen har hänt eller bara existerar i Holden Caulfields huvud. Förmodligen spelar det ingen roll för berättelsens skull. Holden är en vilsen ung man, oavsett hur han mår däruppe, och det verkar inte som om han någonsin kommer att få ro.

Vad Mark Chapman läste i den här boken skulle jag gärna vilja veta. Var även han förvirrad i ett samhälle vars krav han inte kunde leva med? Var mordet på John Lennon bara ett sätt att slippa ifrån eländet? Eller mådde han bara dåligt efter läsningen och var förbannad på Holden Caulfield och/eller J D Salinger?

Titel Räddaren i nöden Författare J D Salinger Förlag Albert Bonniers Förlag

Gomorron Läggdags

En av mina BTJ-recensioner:
Robert Nyberg är förmodligen den vassaste pennan vi har i satirsverige. Att han dessutom kritiserar samhället i tecknad form är förstås bara ett plus.
Nyberg är inte ny i gamet. Som satirisk tecknare av i dag arbetar han traditionsenligt med att hela tiden förnya sitt perspektiv. Visst får man känslan av att Nyberg egentligen är förbannad på samhället, men han lyckas kanalisera detta väl i komedins kostym. Med självklarhet skildrar Nyberg effekten av dagens politiska produktion – alltid berättad med den lilla människans sunda förnuft. Och Nyberg behärskar konsten. Man får leta långt bak i förra århundradet för att hitta någon som når upp till den nivå han arbetar på. Såhär på rak arm kan undertecknad inte komma på någon.
Gomorron! Läggdags! är riktigt rolig. Nybergs träffsäkerhet gör att man på varje uppslag hittar nya favoriter. Samlingen är ett måste för varje svensk kulturinstitution som vill vara aktuell.

Titel Gomorron! Läggdags! Författare Robert Nyberg Förlag Alfabeta