Bergman är död – konsten är inte färdig

Ingmar Bergman är död. Nyheten överraskade, men kom väl knappast som en chock. Dämonregissören var gammal och jag minns att jag, efter det där halvtimmesprogrammet K-special sände i våras, tyckte att han inte borde ställa upp på fler televiserade intervjuer.
Många ord om Bergmans storhet har sagts, skrivits och publicerats det senaste dygnet. Jag har glatts åt att man ändå såhär i efterhand visar honom den aktning han är värd.
För mig som filmvetare med fokus på svensk film i synnerhet är det kanske inte konstigt att det alltid har funnits en tyngd i mannens produktion. Men personligen har det inte varit Bergman som fångat mitt intresse mest. Det har snarare varit den svenska produktionen från ljudfilmens tidiga år och framförallt handlat om pilsnerrullarna, som ligger mig närmast hjärtat. Och här finns en koppling till Bergman, som även han uttryckte sin uppskattning för dessa filmer.
På Göteborgs universitet var jag en period lärare i filmvetenskap med ansvar för delkurserna Europeiska filmkulturer och Televisionens genreberättande. Bergman var viktig för båda kurserna.
Vad gäller den senare var Bergman intresserad av vad man kunde göra med tv-mediet. Med tv-serien Scener ur ett äktenskap berörde han den svenska folksjälen på ett sätt han inte gjorde på vita duken förrän med filmen Fanny och Alexander. Dessutom valde han att göra sorti som regissör med tv-filmen Saraband.
På föreläsningarna om svensk film i den förra delkursen hade Bergman förstås sin självskrivna plats, men under de åren jag höll i kursen var aldrig någon av hans filmer obligatorisk. Är man så pass intresserad av film att man läser ämnet akademiskt, så bör man ha sett de viktigare filmerna ur hans produktion. Då fanns det andra filmer som kanske inte var alldeles självklara för studenterna att se.
Bergman och folksjälen är annars ett kapitel som jag skulle kunna skriva mycket om. Jag behöver bara lyssna på farsgubben när regissören kommer på tal, för att förstå hur positiv kritik kommit att påverka vad gemene man tycker om honom. De kritiker som recenserar film ur ett konstnärligt perspektiv diskuterar ofta över huvudet på ”vanligt folk”. Och den typen av kritik skapar lätt en sned syn på film och annan konst med för den delen, vilket är synd. Att farsan sedan tror att ALLA Bergmans filmer ansetts vara bra är en annan missuppfattning jag tror han delar med många.
Även om det ofta fanns underliggande berättelser motiv i Bergmans filmer, finns där alltid en berättelse att förstå utan förkunskaper. Sedan kan man förstås alltid uppskatta konst mer med kunskap kring verken. Bergman har dock hellre låtit hans verk tala för sig själva och föredragit att åskådaren bildat sig en egen uppfattning om hans verk.
Och det här är ju något som gäller alla former av uttryck: Konsten är inte färdig förrän den når betraktaren.
Bergmans konst kommer leva länge än.