Kapten Stofil 27-28

Som ansvarig utgivare för den här tidningen tänker jag inte göra annat än att meddela att den är ute till bokmässan och på väg till prenumeranterna.
Ett fett dubbelnummer, som man ber om ursäkt för.

Elvis. Ingen dag utan ångest

Lagom till Bokmässan har jag läst den senaste Elvis-boken, som är den sjunde i raden. Möjligen är jag lite part i målet, eftersom jag varit inblandad i produktionen av fem av de tidigare utgåvorna.
Men Elvis är bra. I Metro kan den ju ibland få en att höja ögonbryenen, garva högt och ibland även försiktigt titta över tidningen för att se om någon ser att man läser serien.
I samlad form är serien bättre. Sammanhangen, karaktärerna samt Maria och Tony Cronstams humor kommer mer till sin rätt när man kan läsa fler strippar på en gång.

Nu har kreatörerna blivit med kotte också, vilket får flera hintar om i den här boken. Det ska bli kul att se hur det påverkar serien framöver.

Titel Elvis. Ingen dag utan ångest Författare Maria och Tony Cronstam Förlag Egmont

40 bast

Just det. Jag fyllde 40 igår. En trevlig middag med en hel del fina presenter blev det. Matkultur, litteratur, musik och tv dök upp bland paketen.
Mest rörd blev jag dock för ett Biffen och Bananen-original som Ewy gav mig. Då kunde jag inte hålla glädjetårarna tillbaka.

Predikanten

OK, som jag nämnt tidigare så skulle jag läsa de två första böckerna av Camilla Läckberg innan tv-serien började sändas. Nu är andra boken, Predikanten, avklarad och vad ska man säga – det blir bättre.
Jag gillar storyn i den förra boken, Isprinsessan, bättre, även om upplägget i den här är mer intrikat. Ett lik hittas i Kungsklyftan (framför allt känt för att vara klyftan i filmen om Ronja Rövardotter) och under detta skelett efter ytterligare två döda. Den senare tråden drar Läckberg i precis lagom, medan hon inte brer på alls med det religiösa tema som berättelsen ändå har. Kanske ville hon inte falla i fällan att fylla romanen med klyschor. Är det så är det förstås lovvärt, men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på – varför inte? Läckberg har själv sagt i intervjuer att det hon sysslar med är underhållningslitteratur och som sådan kunde det gott få vara mer än det blir i alla fall. Kanske har en redaktör varit framme här och viftat varnande med fingret?
En redaktör lär åtminstone haft det där fingret med i spelet, för det här är språkligt sett en mycket mer välskriven roman än den förra. Visst finns det en och annan utvikning jag tycker Läckberg missar fatalt på (till exempel när hon låter någon tänka något och sedan, i sin tankegång, förklara för läsaren varför), men det är långt ifrån lika dåligt som sist.

Konsten att berätta en engagerande historia kan Läckberg i alla fall. Kriminaldramat i Predikanten vävs i både presens och imperfekt, men har den här gången fått stå tillbaka för den vardagliga berättelsen.

Titel Predikanten Författare Camilla Läckberg Förlag Månpocket

Tungt Islandskap

Nyss hemkommen från konferens på Island har jag tyvärr inte mycket att berätta om landet. Vi åkte torsdag morgon, konfererade, käkade middag, sov, konfererade, var på valsafari, badade i Blå lagunen, käkade middag och åkte hem. En natt spenderade vi i Reykjavik.
MEN första kvällen hann jag i alla fall besöka en härlig bokhandel i tre våningar, med café och möjlighet till studier och där gjorde jag ett kap. Den stora Kalle och Hobbe-boxen för endast 8995 isländska kronor. Med skatt avdragen landade denna på knappa 800 svenska riksdaler! Billigast jag sett den hittills i Sverige är Staffars 1650, och där hade jag tänkt att köpa den. Nu blir det inte så. Sorry, Staffar och Staffan, men det var värt att släpa hem den. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag borde ha köpt Far Side-boxen också, som kostade lika mycket.