Isprinsessan

Jag vill på inget sätt ursäkta mig, men i mitt nya jobb ingår det att hålla koll på sådana här saker. Dessutom brukar jag försöka se på det mesta i svensk tv-drama. Det finns en tredje bevekelsegrund också; jag har ett – litet, men ändå – hum om trakten. Orsakerna är alltså flera till att jag läst den här deckaren nu, till skillnad från inte alls och inte förr.

Camilla Läckberg är den senaste i raden av lyckade – med kommersiella mått mätt – deckarförfattare. Tillika är hon skolkamrat med mina yngsta barns mor, vilken det retar lite att det inte är hon som är däruppe som firad skribent.
Jag minns när jag förstod hur stor Läckberg hade blivit. Jag var i Köpenhamn på en seriefestival och såg då en annons för hennes senaste deckare på danska. Annonsen var uppklistrad på hela baksidan av en kiosk i pressbyråstorlek, och den skrek ut: ”Sveriges deckardronning no 1!” Jag kunde förstås inte låta bli att kasta iväg ett retfullt sms till ungarna morsa.
Om Läckberg som författare har jag inte hört annat än att hon inte skriver särskilt bra, men att det tar sig allteftersom.

Isprinsessan är debutboken om författaren Erica och hennes pojkvän Polispatrik. Och den är inte så dum. Jag gillar historien, även om den kanske inte är unik, med ett mord som öppnar upp flera dolda dörrar både i nuet, historiskt och i framtiden (jodå!). Läckberg behärskar person- och miljöbeskrivning, vilket gör det lätt för läsaren att hänga med. Berättelsen känns lätt feminin till en början, och kanske är figurer av olika kön lite för lika i sin vardag.
Det här hade varit ett gott hantverk, om det inte var för språket.
Nu vet jag av erfarenhet att vi väljer att forma språket på olika sätt i olika delar av landet. Men Läckberg gör att redaktören i mig ofta famlar efter rödpennan vid en del ord (och då menar jag inte rena felaktigheter som ”arresterar”) och knöliga formuleringar.
Ett par gånger får hon mig att tappa rytmen också. Till exempel när hon prompt måste påpeka varför Erica lägger vantar på en parkbänk mitt i vintern: ", för blåskatarr är ingenting att leka med." Då känns det som om hon plötsligt berättar pedagogiskt för barn, och det tar ett par sidor innan jag kommer in i den vuxna rytmen igen.

Bortser man från det är Isprinsessan alltså ett gott hantverk. Utan att jag är någon expert på området känns den fräsch och brittisk i sitt upplägg. Jag förstår varför SVT valt att televisera denna och nästa deckare i serien, Predikanten. I höst är det dags för sändning, så jag lär klämma nästa bok också innan dess.

Till sist tror jag mig veta vilken scen Läckberg skrev först och sedan lät historien växa utifrån. Vore kul att få veta om det stämmer.

Isprinsessan av Camilla Läckberg. 320 sidor. Månpocket