Gaskriget

Äntligen har jag läst klart Fabian Göransons, numera Urhunden-nominerade, debutalbum.
Gaskriget berättar om Fabians egna upplevelser som världsresenär och politisk rapportör. Det är flera kortare berättelser som här får ett självklart sammanhang. Fabian demonstrerar i Göteborg och Paris samt reser i Sydamerika, där de flesta skildringar har sitt ursprung.
Tydligast politisk kan nedslagen i Europa te sig, men det är bara på ytan. I de sydamerikanska episoderna följer man med i Fabians mer vardagliga lunk. Men serierna blir inte mindre politiska för det. Tvärtom.
Sammanhanget kan förstås påverka det här intrycket, men någonstans känns det som att Fabian vill säga oss att skillnaden inte är så stor för den vanlige människan, oavsett var man befinner sig.
De finns förstås där, skillnaderna. Där européns fåfänga kanske bara får sig en örfil, kan samma upproriskhet betyda fängelse på andra kontinenter. Men ändock: människan är förtryckt och det är vår medborgerliga plikt att reagera.
Fabian reagerar – och regerar. För det här är ett bra seriealbum, som också tar den svenska serien till nya nivåer.
Och jag … jag skulle inte ha väntat.

Gaskriget av Fabian Göranson. 96 sidor. Förlag: Galago/Ordfront

En händig man

Så har jag då lyssnat på Per Gessles senaste singel. Det är inte mycket musik jag köper, men Gessle blir det alltid. Så har det varit sedan 1982 och så lär det bli.
Den nya singeln – En händig man – var lite svår att ta till sig. Jag tror att anledningen är att låten stegrar sig hela vägen. Arrangemanget gör att andra versen snarare blir en brygga mellan verserna än att den på tydligt popmanér går tillbaka till första versens läge. Att låten musikaliskt utvecklar sig på detta sätt, och att refrängen inte är en typisk refräng utan mer en repetitiv grund att stå på, tror jag är anledningen till att det tog någon genomlyssning eller två innan den satt.
Men den sitter.

Stödet för enskilda serier försvinner

Kulturrådet ska ta bort möjligheten till stöd för serier i enskilda tidningar. Till Komika Magasin säger Tua Stenström, ansvarig för tecknade serier på Statens Kulturråd, att en av anledningar är möjligheterna att synas för svenska serieskapare har blivit fler. Jag antar att hon syftar på webben och i så fall vet jag inte om det är något bra alternativ.
Rent historiskt lär väl tanken ha varit att man ville stödja den typ av försök som faktiskt gjordes eller hade gjorts med Svenska Serier, Galago och Mammut.
Kanske var även Elitserien och Elixir tidningar som gjordes med lite hopp om stöd.
Jag vet åtminstone att Magasin Optimal gavs ut med den förhoppningen för de första numren, för att sedan – med något år på nacken, eller vad det nu var som krävdes – kunna söka kulturtidskriftsstöd.

Problemet blev väl att det ändå inte hände så mycket. De stora förlagen (läs Semic/Egmont) satsade ändå inte mer på nya svenska serier i sina tidningar, även om man kunnat betala en del av arvodet med stödet, och så har det mer eller mindre förblivit, med undantag för andra satsningen på Svenska Serier. Och det är både tråkigt och beklagligt.
Med facit i hand, tycker jag nog att jag skulle drivit idén om kulturstöd längre för enskilda serier i Ernie. Av någon anledning blev det problem när jag tog upp frågan på Egmont. Men hade Ernie-tidningen närmat sig noll i budget för dessa sidor, kunde tidningen kanske fortfarande haft kvar det mer profilerande innehållet såsom Wanloo, Lindengren, Lindström, Lange och Gästserien.
Även om Radio Gaga fortfarande publiceras där och jag lyckades få in de nya svenska serierna Roberts butik och Samir, så har Ernietidningen tappat sin själ. Inget ont om den nya redaktören, det var jag som var tvungen att skapa ”nya” Ernie.

Vi får hoppas att Kulturrådet inte ser indragningen av det här stödet som en möjlighet att sänka bidragsanslagen till svensk serieutgivning totalt, utan att man istället lägger dessa pengar på andra stödformer.

Spider-Man 3

Jag var och såg Spider-Man 3 igår, tillsammans med Ewy och hennes barn. Filmen är lång och kalaset gick loss på 500 spänn för oss, exklusive parkering (85 kr) och lite förtäring innan, så att vi skulle stå oss mellan arbete och hemkomst. Det är inte utan att man förstår att folk slutar gå på bio.

Men filmen var bra, den bästa hittills. Även om jag egentligen aldrig snöat in på superhjältar, så var Spindelmannen min favorit i barndomen, och särskilt då episoderna som handlade om Peter Parker. För mig känns Spider-Man 3 som ett riktigt serietidningsäventyr. Skurkarna är fler, och de flesta av dem har mer än bara ett karaktärsdrag. Peter Parker får chansen att bli en ond cool snubbe och romantiken snubblar fram. Visst blir det lite smetigt i slutet, men det var okej (även om jag förvånades över att Sam Raimi vågade hålla i scenen mellan Sandman och Spider-Man så pass länge). Då var inledningen lite segare.
Kul att se Raimis gamla polare Bruce Campbell igen. Den här gången som en stereotyp fransk Maıtre d’, som står för lite buskisartad missförståndskomik. Campbell har haft andra roller i de tidigare filmerna.

Jag tycker nog att man lyckats ganska bra med att få slut på telefoner som ringer och människor som snackar för mycket på bio. Kanske beror det på att jag bytt biostad, så att säga, från Göteborg till Stockholm, men jag tror inte det. Nej, det beror nog snarare på de påminnande inslagen mellan reklamen och filmen.
Men ändå. Igår hade jag två kvinnor bakom mig som snackade hela tiden. Eftersom det var ganska hög ljudnivå (och ett schysst soundtrack av Danny Elfman, för övrigt), så störde det knappt. Men i de tystare scenerna, framförallt på slutet, blev det påtagligt störande. Dessutom dissade de filmen, och störde på så vis ännu mer. Jag blev förbaskad.
Därför tog jag tillfället i akt när eftertexterna rullade och vi började klä på oss. Jag vände mig om och sa: ”Att vuxna människor kan vara två så respektlösa snackpåsar!”, varpå de började försvara sig med att de ju inte kunde veta hur filmen skulle vara (!), och att det ju fanns gott om stolar tomma, så vi kunde ha flyttat oss.
”Eller så lämnar man biografen”, svarade jag. Då gick de.

Hästar i iTunes

Min kamrat AD:n gör en tidning för Dalatrafiken, coh där ska det vara ett temanummer härnäst. Vet inte riktigt varför, men temat kretsar kring hästar, ridning och liknande. Som den countrylyssnare jag är, frågade han mig därför om jag hade något på det temat i min iTunes. Något skulle jag väl kunna hitta, tänkte jag och kollade igenom min samling när jag kom hem.
Efter att ha lagt till "cowboys" i sökfunktionen och inkluderat ridning som kanske inte sker på häst, blev det 27 låtar! Kul!
… och kul att få använda iTunes på ett så nördigt sätt även utanför familjen.

Nytt jobb

I dag blev det officiellt att jag är den nya redaktionschefen på jobbet. Trots att jag är tämligen ny i den här delen av branschen verkade personalen ta det bra. Jag vet ju sedan Amsterdamkonferensen att de eftersöker struktur och ordning, och det är ju något jag kan. Påminner mig för övrigt lite om situationen 1992-1994 när jag var produktionschef på tryckeriet i Västergötland.
Jag hoppas att jag kan göra skillnad.

Hemma från Amsterdam

Fyra dagars konferens i Amsterdam med en fridag har gett mersmak. Vi bodde precis i utkanten av Red light district (eller "Red delicious district", som en av medarbetarna uttryckte det), och det var faktiskt ett ganska bra läge. Kul människor och en annorlunda och spännande miljö.
Det var inte utan att jag man blev förundrar över både fönstershoppandet med fnask bakom glasdörrar där det bara var att knalla in och knulla bakom en gardin, i en säng i ett kaklat rum.
Man har ju hört om att det knappast är drogfritt i Amsterdam, snarare tvärtom. Men att det skulle vara såpass öppet att det till exempel fanns två affärskedjor, BABA och Nature elements, som saluförde både röka och agiska svampar, var jag inte beredd på.
Anne Frank-museet, Van Goghs museum och Pannkakshuset hanns i alla fall med, men frågan är om inte lördagsnattens barhoppande med biljard, absinth och raveklubb ändå var resans höjdpunkt för mig.
Eller var det kanske när vi, framemot midnatt, var inne på en sexshop där svarta gummidildos slog en i skallen och mellangrabben ringde för att få lite hjälp med iTunes. På frågan: "Vad gör du?" svarade jag: "Näej, vi är inne på en affär för att kolla lite vinster!"

Sotarpojken

Jag har länge sagt att serieromanen är den litteraturform som har störst chans att växa i Sverige. Inte bara därför att det i dag säljs obefintliga upplagor, utan också för att det finns väldigt mycket material utanför landets gränser som ännu inte publicerats.
Att det sedan är en serieform som det skulle vara ganska lätt att ge ut redan i dag, även av icke-seriepublicerande förlag, gör det inte svårare för serieromanen att växa.
Utanför serieförlagen har det gjorts några lyckade försök, till exempel med Art Spiegelmans Maus och Johanna Rubin Drangers serieberättelser. Men ännu har man inte sett kraften hos mediet.
Därför blev jag glad när jag fick Sotarpojken för bedömning av BTJ. Såhär löd recensionen:

Det är på Tiden det kommer en bildroman från annat håll än serieförlagen. Att det blev just klassikern Sotarpojken med härliga illustrationer gjorda på skrapkartong överraskade positivt.
Sotarpojken utspelar sig på 1800-talet och handlar om den fattige, schweiziske bondsonen Giorgio, som ”hyrs” ut i ett halvår för att sota skorstenar i Milano.
Hälsan påverkas av skorstenarnas sot, pojkens näringsfattiga diet och dåliga klädsel. Berättelsen går mot undergång och Giorgios bästa vän stryker med innan han själv träffar läkaren som räddar hans liv. Inspirerad av denne positive vuxengestalt flyr Giorgio och tre av hans kamrater tillbaka till Schweiz, där livet vänder.
Det här är alltså inte en bilderbok och inte heller någon prosatext som dekoreras med bilder. Eller är det kanske tvärtom? Illustrationerna förtydligar ibland berättelsen likt bilderbokens bilder och ibland har de funktionen som dekoration till romantexten. Men oftast sker text- och bildberättandet genom en interaktion som ligger serieromanen nära.

Titel: Sotarpojken Författare: Lisa Tetzner och Hannes Binder. Antal sidor: 144 Förlag: Tiden

Förlaget Tiden kallar den alltså för en bildroman, även om den i sin struktur påminner mycket om till exempel Will Eisners senare verk.
Förhoppningsvis kan termen "serieroman" arbetas in för att till slut bli allenarådande på området.

Så viktig är jag inte

I dag släpps det första numret av DigitalComics, med serier av Danny Ahrling, en serieskapare med en stil som påminner mig om graffiti. han var länge med i redigeringen av mitt sista projekt hos den förre arbetsgivaren "De nya svenska serierna 2007", men som av olika anledningar till slut ställdes.
Ett par serieskapare som jag gärna hade publicerat är tatueraren och serieskaparen Johannes Streith, med sin serie "Betraktat" och Johanna Kristiansson. Johanna är också aktuell med en ny serie, Katten Nils i Kamratposten.
Av övriga medverkande är jag mest förtjust i Niklas Perssons "Wysiwyg" och så förstås Jonna Björnstjerna, en härlig tjej som alltid är läsvärd, medverkar också. Tyvärr endast med en stripp.
Den tidigare omtalade intervjun med mig publiceras i det här första numret. Jag har koll på brasnchen sägs det i tidningen, men branschen är stor … och jag på väg att bli en lättviktare.

Det är kul med webbtidningar även om jag ännu inte vant mig vid att läsa på skärmen. Men jag antar att det var såhär jag skulle ha börjat en gång i tiden. Istället för tusch, papper, extraknäck, snabboffset och häftapparat …

I princip klar

Nu är översättningen av Valhall 14 i princip klar. Det är en kul historia, med en pendang till nutid som är tydligare än i tidigare album.
Det är inte helt lätt att översätta fån danska, men jag försöker ofta lägga översättningen nära danskan och på så sätt hålla svenskan lite mer ålderdomlig.
Nu återstår bara en del puts, ett par kollar med Peter Madsen, seriens skapare och så får jag förhoppningsvis korrläsa serien efter textningen.
Det är ju så att man inte ser exakt hur dialogen fungerar förrän man läser den tillsammans med bilderna. Åtminstone är det så för mig – även i de fall jag skriver manus. Kanske oftare då, i och för sig, eftersom dessa historier inte har några bilder på manusstadiet, annat än i min skalle. När jag ser sidorna på skisstadiet har jag vid flera tillfällen valt att gå tillbaka till tangentbordet för en finslipning.
Bild och text måste ju samarbeta för att en serie ska fungera, oavsett om det gäller egna manus eller översättningar.

Snygge Robert

Lite skvaller från kändisvärlden: Jag såg Robert Wells flirta med en kassörska i huvudstaden häromsistens. Hon var tillmötesgående, inte mer, och det ligger ju i hennes yrkesroll. Men Robban kunde ändå inte hålla sig från att ge henne sitt mobilnummer – på kvittot!