Evel Knievel död …

… och det var inte någon olycka.

Var han någonsin i Sverige?
Jag minns att det var en hojåkare som balanserade på en vajer över Stortorget i Katrineholm omkring 1979.
Det kostade en femma att se den här killen, men jag och min kompis var bara 12-13 och kunde inte pröjsa, så vi fick smyga undan när de gick med mössan.
Jag vet att vi långt senare diskuterade om det var just Knievel eller inte.

Persepolis

Inför Sverigepremiären på filmatiseringen av Marjane Satrapis serieroman Persepolis hade SandrewMetronome, Galago och Serieteket en förhandsvisning av filmen igår. På Zita mitt under brinnande filmfestival.
Filmen var bra – och viktigt på sitt sätt. Redaktör M Jonsson berättade i sin presentation av rullen att filmen vi skulle se var Frankrikes bidrag till Oscarsutdelningen. Innan filmen funderade jag om det kanske var ett politiskt ställningstagande från fransmännen; en tecknad film om 1900-talets Iran och hur det är att växa upp under förtryck. Men efteråt slog det mig också hur viktig filmen ändå är och kan bli. Det gäller serieromanen Persepolis också, förstås. Men jämfört med den tecknade serien är filmen som medium ett mer lättillgängligt sätt att ta del av en historia.
Och utan att veta hur filmåret sett ut i Frankrike utöver Persepolis, vill jag säga: Bra Frankrike!

Efter filmen bjöds det på vin, men jag och Ewy kunde inte stanna kvar. Det var alldeles för lite syre i lokalen, vilket tyvärr gjorde filmupplevelsen mindre angemän.

Achmed the Dead Terrorist med Jeff Dunham

Nu är jag väl inte den som skickar runt klipp på nätet, hur kul de än är. Men den här känns befriande rolig i alla fall.
Mycket nöje!

Super Mario Galaxy

"Frågan är inte om det här är årets spel. Frågan är om det inte är världens bästa spel någonsin." Det här var något brorsan hade hört eller läst om Super Mario Galaxy. Det kom ut igår och vi köpte det på studs. det var den nästsista delen i min och grabbarnas Nintendo Wii-investering.
Spelat är bra. Förutom att det tog ett par minuter att vänja sig vid gravitationen, att man kan springa runt planeterna i de olika galaxerna, är det här spelet inte svårt – än så länge. Det är som det brukar i Super Mario-spelen, svårighetsgraden ökar eftersom. Men grafiken är härlig och spelet roligt. Man har kul när man spelar det, och det är viktigaste. Tillsammans löser vi äventyren jag, Simon och Quintus. Och det verkar vara lika enkelt att förstå för sexåringen som för mig, om inte lättare.
Men än så länge är det jag som kommit längst. Grabbarna menar att det beror på att jag spelat mest också, men det är bara elakt förtal.

Räddaren i nöden

Äntligen har jag läst Räddare i nöden av J D Salinger.
Äntligen, därför att jag har varit nyfiken på innehållet ända sedan jag fick reda på att det var denna bok Mark Chapman hade med sig och inspirerades av när han mördade John Lennon.
Visst kunde jag ha letat upp boken tidigare. Men som jag tidigare nämnt har jag mycket oläst i hyllorna hemma. Och så har det varit i över 25 år.
Därför förlitar jag mig på att böcker dyker upp eller på annat sätt pockar på uppmärksamhet. Räddaren i nöden har inte dykt upp förrän i år, när Ewys ena dotter köpte den på bokrean.
Kanske skulle jag ha låtit den vara, jag vet inte. Jag mår dåligt när jag läser boken, vilket i och för sig är ett gott betyg till författaren. Men jag varken förstår eller gillar huvudpersonen Holden Caulfield, som är en stor livsförnekare. Vi får följa honom under några dagars förvirrad flykt från skolan som relegerat honom till hemmet, med alla dess krav att leva upp till. Kanske är det synd om honom, men det är inget jag känner. Ingenting är gott nog åt den här killen. Om han någon gång erkänner att han gillar något, reserverar han sig snart. Men han har ett snällstråk i sig, vilket gör honom till, åtminstone, en dubbelnatur. I sista kapitlet får vi också veta att han sitter på psyket.
Boken avslutas med att storebrodern frågar Holden vad man ska tro om allt det han berättat. Frågan riktas även till oss läsare, och man kan inte annat än undra om det vi fått berättat för oss verkligen har hänt eller bara existerar i Holden Caulfields huvud. Förmodligen spelar det ingen roll för berättelsens skull. Holden är en vilsen ung man, oavsett hur han mår däruppe, och det verkar inte som om han någonsin kommer att få ro.

Vad Mark Chapman läste i den här boken skulle jag gärna vilja veta. Var även han förvirrad i ett samhälle vars krav han inte kunde leva med? Var mordet på John Lennon bara ett sätt att slippa ifrån eländet? Eller mådde han bara dåligt efter läsningen och var förbannad på Holden Caulfield och/eller J D Salinger?

Titel Räddaren i nöden Författare J D Salinger Förlag Albert Bonniers Förlag

Gomorron Läggdags

En av mina BTJ-recensioner:
Robert Nyberg är förmodligen den vassaste pennan vi har i satirsverige. Att han dessutom kritiserar samhället i tecknad form är förstås bara ett plus.
Nyberg är inte ny i gamet. Som satirisk tecknare av i dag arbetar han traditionsenligt med att hela tiden förnya sitt perspektiv. Visst får man känslan av att Nyberg egentligen är förbannad på samhället, men han lyckas kanalisera detta väl i komedins kostym. Med självklarhet skildrar Nyberg effekten av dagens politiska produktion – alltid berättad med den lilla människans sunda förnuft. Och Nyberg behärskar konsten. Man får leta långt bak i förra århundradet för att hitta någon som når upp till den nivå han arbetar på. Såhär på rak arm kan undertecknad inte komma på någon.
Gomorron! Läggdags! är riktigt rolig. Nybergs träffsäkerhet gör att man på varje uppslag hittar nya favoriter. Samlingen är ett måste för varje svensk kulturinstitution som vill vara aktuell.

Titel Gomorron! Läggdags! Författare Robert Nyberg Förlag Alfabeta

Pilsnerfilm – inte en genre!

Fick höra av morsan i dag att man kallat pilsnerfilm för genre i ett av de korsord hon löste.
Suck! Hoppas bara att det inte var i någon av våra tidningar.

Kort kan termen pilsnerfilm beskrivas så här: Pilsnerilm var ett skällsord man använde i svensk media när man talade om en viss typ av lustspel som producerades från slutet av 1920-talet fram till mitten av 1930-taet.

Sandrews filmpärlor

I dag nåddes jag av ett pressmeddelande som berättar att Sandrew-Metronome ska börja ge ut sina filmer från åren 1933–1970 på DVD. Fantastiskt!
Ur mitt perspektiv kunde den första releasen varit ännu ballare, men Sandrews går ut hårt med fem filmer i slutet av januari och ska sedan fortsätta med två rullar i månaden. Med över 200 filmtitlar i sitt arkiv kan vi se fram emot en hel del kul utgivning.

Releasen i slutet av januari innehåller Bokhandlaren som slutade bada; Fröken Julie; Hugo och Josefin; Käre John och Swing it, magistern.

Bollkänsla – fotbollsromaner för tjejer

Som jag berättade i mitt inlägg om Bokmässan anno 2007 har min kamrat Mikael Thörnqvist romandebuterat hos B.Wahlströms. Finns det något mer kultigt än att som författare – uppvuxen med 1960- och 1970-talets ungdomsromaner, klädda med härligt gröna och röda tygryggar – själv bli publicerad i dylika sammanhang? Det skulle möjligen vara att få med något litterärt i en Pixi-bok. Möjligen …
Bland B.Wahlströms ungdomsböcker finns nu även bokserien Bollkänsla som handlar om fotbollstjejen Emma och hennes kompisar i laget Uddens BK.
Även om böckerna fokuserar på fotbollen handlar det framförallt om Emmas vardag i hemmet, föreningen och skolan. Fotbollssekvenserna är detaljrika och initierade – fattas bara annat! Mikael Thö är själv fotbollstränare för ett flicklag i göteborgstrakten och tillika förälder till några tjejer jämnåriga med romanernas Emma.
Det är kanske därför inte så konstigt att böckerna Bollkänsla har en tydlig förankring i dagens verklighet. Mikael Thö skildrar träffsäkert den vardagliga ton som finns bland dagens barn och ungdom i allmänhet och tjejer i synnerhet. Detta gäller även tjejernas problem, samtal och språk – föreställer jag mig åtminstone. Själv har jag ju bara grabbar i olika åldrar.

Med omslag influerade av japansk seriekonst har Wahlströms ställt siktet på dagens bokläsande flickor. Jag hoppas att det lyckats. Det är Bollkänsla värd.

Titel Bollkänsla … 1. Fotboll och kyssar; 2. Tacklingar och tårar Författare Mikael Thörnqvist Förlag B.Wahlströms

Mia

Det står många böcker i mina bokhyllor som aldrig är lästa. Mycket serier som jag samlat på mig under åren på Egmont som jag inte orkat ta mig igenom på grund av arbetet. Det var svårt att inte läsa serier utan jobbglasögonen på.
Nu har det dock blivit bättre, och jag kan njuta av serier på ett annat sätt än tidigare.
Mia av Maria Fredriksson är en sådan bok. Anledningen att den här boken har blivit liggande är beror på att jag valt att läsa den i mindre doser. Jag införskaffade den i och för sig inte för så länge sedan (SPX '07, vill jag minnas). Jag är glad att den kom ut, särskilt som jag pitchade den vid några tillfällen på Egmont, utan att få något gehör. Vilket är synd.
Jag vet inte hur Komika har lyckats med försäljningen av denna titel, men Maria Fredriksson är en serieskapare som talar till alla och som bör kunna få en stor publik även i samlad form.
Maria Fredriksson sätter fingret på sådant man funderar över i dagens samhälle, och räds inte att plocka fram svenssonpersektivet. Det sunda förnuftet finns hela tiden med och man känner Fredrikssons närvaro genom sidorna. Man får inga "Aha!"- eller "Ja, just det!"-upplevelser när man läser Mia, men man ler igenkännande.

En grej jag funderat över när jag läst Mia är det här med text under eller över bilderna. Eftersom Maria Fredrikssons bilder oftast kommentarer det som står i respektive text kan jag tycka att texterna bör ligga över bilderna så att berättandet blir rätt. Samtidigt är hennes sidor så befriande ramlösa att ett sådant grepp skulle ha tyngt ner sidorna rent grafiskt.
Är det någon som har en åsikt i frågan, så diskutera gärna på kommentarsidan.

Titel Mia Författare Maria Fredriksson Förlag Komika

Råttatouille – en smakfull film

Råttatouille blev Quintus födelsedagsfilm. Vi var på matinéföreställningen i dag i en lite mer än halvfull salong i Folkets hus.
Och filmen var bra, det tyckte båda jag och grabbarna. Långt ifrån lika actionfylld som den i det närmaste årslånga trailern har förespeglat, men ändå. Kul också att det utspelar sig i en kulinarisk miljö. På så sätt har man kunnat vara pedagogiskt mot barn om att man måste våga smaka på mat, och att det oftast är gott.
Filmen är 1.55 timmar lång, men grabbarna klarade det bra. Eller som storebror Simon sa efter: "Det kändes inte." Och det är väl ett betyg så gott som något?

Helgerån!

I torsdags kom den hos oss efterlängtade Djungelboken ut på DVD. Eller ja, av mig skulle det visa sig. Nyrestaurerad och med extramaterial har Disney släppt en av de riktiga klassikerna. Annars har de ju en förmåga att kalla allt de för för "Disney DVD-klassiker", som om det inte redan har gått inflation i uttrycket "klassiker".
Eftersom vi ska se både Råttatouille och Arthur och minimojerna i morgon, dagen efter Quintus sexårsdag, fick jag igenom min önskan att vi skulle se Djungelboken på hans födelsedag.
Och det var härligt att återse den här filmen. Disney har gjort ett bra jobb med bearbetningen inför DVD-släppet. Det är skillnad på bildkvalitet och ljud, i den mån originalljudet hördes. Det svenska ljudspåret vet jag inte om man gjort något med. De välkända rösterna är kvar, det är samma ljudspår som tidigare, men det var lågt och brusigt. Frågan är om man över huvud taget gjort något för att det ska matcha filmens restaurering i övrigt. Har man inte det är det en trist inställning från det svenska bolagets sida. Har man däremot försökt göra något för att förbättra det svenska ljudet och det inte blir bättre än såhär, så räcker det! Jag vill inte ha andra än Gösta Prüzelius, Beppe Wolgers, Rolf Bengtsson och de där sköna gamrösterna.
Minns när Dumdo släpptes på DVD och man hade lagt nytt ljud, där inte bara Jan Malmsjö, Hjördis Pettersson och korparnas ekensnack försvann. Man hade dessutom översatt "Den dagen en elefant flög" på nytt. Helgerån!!!

Barnen var inte lika förtjusta över att se filmen. De klagade inte, det var inte så. Men en hemsk tanke slog mig: Tänk om de får samma inställning till klassiskt (där var det igen!) tecknad film kontra datoranimerad film, som de har om svartvit versus färgfilm! Ännu ett helgerån!

Hur ska man bemöta en sådan inställning? De ser ju en och annan svartvit rulle när jag lyckas intressera dem – senast var det Nils Poppes Bom-filmer – men det är inte helt lätt att övertala dem.

Fienden inom Jan Guillou

Handlingen i Fienden inom oss tilldrar sig i ett nutida Sverige några år efter Tjuvarnas marknad, vilket alltså är i dag. För ge sin syn på samhället använder sig Jan Guillou av samma persongalleri som i den tidigare romanen.
Eller roman, förresten. Visst är det här en roman, men precis som med Tjuvarnas marknad är samhällskildringen den stora behållningen. Den här gången handlar det om Säkerhetspolisen – som Guillou har ett särskilt ont öga till – och västvärldens terroristhot, vars lokala centra ligger i Kålsta utanför Stockholm.
Långt mer än i Guillous berättelser kring agenten Hamilton passar han alltså även i de här böckerna på att ge sin förklaring till hur samhället funkar och är funtat. Skildringar levereras oftast ur ett ironiskt perspektiv, och gör därför sällan berättandet varken trist eller tunggrodd. I Fienden inom oss gång ger han sig dock in i snåriga förklaringar kring lagtexters betydelser; hur medier och myndigheter fungerar och mer än en gång tuggar han det för länge. Det verkar som att Guillou vill förklara för de som inte ser på samhället så kritiskt; de som är rödnackar med högt ställda fördomar och de som helt enkelt inte förstår vad som pågår bakom rubrikerna. Samtidigt får man känslan av att han vill ge igen och passar på att ge framförallt Säkerhetspolisen några råsopar. Men även om det här är Guillous "sanning", så är det förstås ett plus för varje läsare han lyckas öppna ögonen på.
Några longörer är det dock aldrig fråga om och därför hinner dessa passager heller aldrig störa läsningen. Som samhällskritisk roman är det här underhållande läsning, även om jag tycker att Tjuvarnas marknad var bättre – för att inte tala om Madame Terror.

Jag kan inte annat än att gilla det sätt på vilket Jan Guillou använder sig av sina personer från tidigare och andra berättelser. Förutom att personer naturligt följt med sedan Tjuvarnas marknad, finns det även andra refenspunkter för dem. Erik Ponti har väl varit med i nästan alla Guillus romaner (Arn-sviten oräknad); huvudprsonens make Pierre var med redan i Ondskan; Anna Holt är en tevefigur av Guillou och Leif G W Persson. Dessutom dyker Liza Marklunds journalist Annika Bengtzon upp, om än så kort.

Titel Fienden inom oss Författare Jan Guillou Förlag Piratförlaget

Elvis, Elvis, Elvis

Lagom till bokmässan kom även tre presentböcker med Elvis. Jag var med och tog fram idéerna till dessa temaböcker, men de var långt ifrån färdigställda när jag lämnade Egmont i början av februari.
Kul att de äntligen kom. Det här är ett riktigt bra sätt att använda Elvis-figuren. Parförhållandet som pratar vardag med läsaren bör vara en perfekt present till både honom och henne och paret!
De tre olika böckerna är i strippformat och har hårda pärmar. Temat i de tre böckerna är Kärlek, Sex samt Sonny.
När vi började diskutera de här böckerna på var de två förstnämnda självklara säljare i mina ögon, medan jag kanske var mer tveksam till den senare. Är den inte för nischad?
Svaret är förstås nej. Som tema betraktat tar katten Sonny tillräckligt stor plats i serien. Och visst finns det tillräckligt med kattälskare i vårt land. Igenkänningskomiken lära fungera även här.
Och i dag, när jag läser de färdiga böckerna, hittar jag faktiskt min favoritstripp i just Sonnyboken. Det är den där Sonny ligger på rygg och gonar sig, medan en naken Elvis kliver över honom.
Vem kan inte leva sig in i den situationen?

Nu hoppas jag bara att Egmont lyckas få ut de här böckerna på rätt ställen …

Titlar Elvis. En liten stund med … Kärlek; Sex; Sonny Författare Maria och Tony Cronstam Förlag Egmont Kärnan

Järnets änglar

Jag har alltid varit svag för regissör Agneta Fagerström-Olssons skildringar, ända sedan tv-filmen Seppan 1986. Det är väl inte alltid hon levererar helgjutna rullar, men de är alltid värda att se. Därför var det en självklart att jag skulle se Järnets änglar, som går på bio just nu.
Järnets änglar är en film om tre kvinnor och kamrater i skuggan av järnbruket i Luleå. Det är vardagen vi ser på duken och på ytan kanske filmen ter sig lågmäld. Men så är det inte. Det är ett maskulint arbete de har, men det är Kvinnan som är i fokus i den här filmen.
Att de tre kvinnorna är i olika åldrar ger regissören möjlighet till en bredare skildring av hur det är att leva i en medelstor svensk stad i dag.
De tre kvinnornas öden balanserar inte jämnt i engagemang, men så ska det inte vara heller. Kvinnornas olika åldrar ger förstås olika problem, och här lyckas Fagerström-Olsson bra när hon bygger ett porträtt av Kvinnans liv i olika faser.

Järnets änglar är bra vardagsdramatik som jag gärna rekommenderar. Och – Kajsa Ernst rockar!

80 romaner för dig som har bråttom

Ett av mina bokmässefynd är Henrik Langes 80 romaner för dig som har bråttom.
Konceptet är lika enkelt som genialt. på fyra rutor (inklusive titelrutan) sammanfattar Lange de litterära verk var man bör känna till.
När jag satt som redaktör för den senaste inkarnationen av tidningen Bizarro var Henrik Lange en av de givna medarbetarna. Här publicerades också förstadiet till vad som kom att bli konceptet Bråttromaner. Denna ensida med tre rutor som berättade hela Sagaon om ringen-trilogin var fantastiskt kul och återfinns också på nytt i den här pocketen.
Senare presenterade Lange ytterligare ett par sidor på samma tema, nu som gästserie i tidningen Ernie. Jag blev så frälst att jag beställde femton romaner av honom och bad honom göra mer. Jag tänkte nämligen pitcha en pocketidé för mina chefer Egmont.
Efter två, tre avslag från en ledning som inte trodde på idén gav jag upp.
Därför är det extra kul att Henrik inte gav upp; att Kartago har gett ut pocketen och – som jag förstått det – den säljer av bara den.

Titel 80 romaner för dig som har bråttom Författare Henrik Lange Förlag Kartago

Stenhuggaren

Eftersom Ewy hakade på min läsning av Camilla Läckbergs deckare köpte hon den senaste, Tyskungen, via sin bokklubb medan hon läste Isprinsessan. Lagom till jag var klar med Predikanten, passade Ewy på att köpa uppföljaren så att vi ska kunna ta oss fram till den senaste. Och kanske är det lika bra att läsa även bok 3 och 4 snart – jag hörde nämligen att SVT köpt rättigheterna till dessa böcker också.

Stenhuggaren heter den tredje deckaren i serien om Erica Falck och Patrik Hedström och livet i det lilla morbida samhället Fjällbacka.
Den här gången handlar det om barnarov och dito misshandel; om förtryck, hämnd och socialt arv. Berättelsen sker på två nivåer med en sidostory som ligger långt bak i tiden, och lite känns det som att Läckberg upprepar dramaturgin från förra boken på det här sättet.
Till skillnad från den förra boken har kriminaldramat en mer framträdande plats här. Kanske är detta anledningen till att Stenhuggaren inte engagerar lika mycket som tidigare böcker.

På sätt och vis tycker jag det är idiotiskt att läsa böcker i en serie på rad så här. Förmodligen kommer jag inte kunna hålla isär de olika intrigerna om jag skulle behöva i framtiden. Men nu är det gjort. Nästa bok lär inte bli en Läckbergare.

Och just det. Forum är Camilla Läckbergs förlag, men jag köper hennes böcker från Månpocket.


Titel Stenhuggaren Författare Camilla Läckberg Förlag Månpocket

Får en guldbagge?

Mellangrabben har lagt ut en nygjord rulle med sina syskon och sig själv. Kul! Kolla själv!

Bokmässan 2007

Jag har varit på Bok och Biblioteksmässan nästan varje år sedan 1987 (1988 är undantaget, då jag blev sjuk strax innan) och nästan lika många gånger har jag arbetat i någon monter: Serieakademien/Seriefrämjandet; Optimal; Jemi och Egmont (här är 2001 och 2002 undantagen). Men i år kände jag mig friare, eller så fri man kan känna sig i knökfulla gångar, än tidigare år. Och då jobbade jag ändå när jag var där.
Vi åkte ned till Göteborg redan på onsdagen, jag och chefen, för att hinna bevista Pressnatta. På tåget uppdagades det att han missat att skriva ut bokningsbekräftelsen från hotellet – vi visste alltså inte riktigt var vi skulle. Jag hade gjort bokningen i hans namn ch hade en svag aning om vart det var, men på inget av de hotell jag ringde kunde man hitta oss i liggaren. För detta ändamål krävdes kredkortsnummer eller bokningsnummer. Namnet räckte alltså inte långt, vilket jag tycker var riktigt dåligt.
Nåja, vår AD hjälpte oss att leta upp hotell och bokningsnummer i chefens mejlbox så där blev vi lugnade.
Till nästa problem dök upp. Vår DN-redaktör ringde och berättade att hennes nye anagramkonstruktör misslyckats med sitt uppdrag och att hon behövde ett nytt senast under morgondagen och ytterligare tre efter helgen. Vi tog lite övermodigt på oss uppdraget och spenderade sedan fyra timmar framför datorn på hotellet, i sällskap med varsina två pilsner, innan vi var klara med det mest akuta uppdraget.
Av Pressnatta blev det intet för vår del. Istället en sen middag på Lipp vid halvtolvsnåret.

Under torsdagen och fredagen var det ganska skönt att gå på mässan. En del minglande med människor man mer eller mindre kommer i kontakt med via jobbet, några seminarier och en hel del kollande i olika facklitterära montrar.
Stor besvikelse blev det när vi upptäckte Svenska akademiens nya SAOL. Denna utgivning sker på CD och verkar ha alla möjligheter till sökningar våra redaktörer behöver. Liksom i en ordbok kan du söka på början och slut av ord och få fram samtliga möjligheter. En fantastisk utgivning, helt enkelt. Besvikelsen bestod i att den enbart är gjord för PC-miljö – inte Mac! Hur tänker man när man gör en dylik utgivning och helt nonchalerar att en stor kundgrupp – den svenska mediabranschen – till större del arbetar i Mac-miljö!? "Jo, men det går att öppna i programmet Parallell i Mac", sa man försiktigt i montern. Visst, men då krävs Intel-processorer och det har inte alla Mac:ar i dag! Ja, jösses!

På fredagen åkte chefen hem och jag flyttade över till Ewys hotell. Hon var där med jobber och för bara en hundralapp extra per natt fick vi jag frukost och en säng på hennes rum.

Bokmässan innebär också att man får träffa folket från seriebranschen också. Det är här det händer, på flera nivåer. Och som vanligt var det kul med alla välbekanta ansikten, även om jag missade några stycken.
Jag fick också mer tid att träffa min kompis från Journalisthögskoleåren, Mikael Thö, i år. Han har fått ut två ungdomsböcker på Wahlströms. I en serie om minst fem ska bokserien Bollkänsla komma ut. När jag fick höra talas om det här blev jag lite sugen själv. Tänk att få ut en bok i Wahlströms ungdomsserie, med tygrygg och allt. Nästan som när andra bekanta har gjort Pixi-böcker.
Nu visade det sig att man har slopat tygryggen. Men lite sugen på att få ut något skönitterärt är jag ändå. Kul för Mikael Thö. Och kul för mig – som på det här sättet fick fika i VIP-loungen ett par gånger. Mycket bättre än presskaffet.
Självklart köpte jag böckerna och återkommer om dem efter att jag haft högläsning för barnen.

Det blir alltid lite blött på kvällarna under mässan, och det här året var lördagen värst. Vi hittade The flying barrel, en schysst pub nära Avenyn (jag undrar om den låg där när jag bodde i Götet) med hur mycket öl som helst. Vi var bara tvungna att pröva många sorter. Jag har nog aldrig varit med om att så många har druckit av varandras glas tidigare. På en här puben passade jag också på att demonstrera samtliga danser som kunde ses veckan innan på min 40-årsmiddag.
Dansen filmades, så vi får väl se om det läggs ut någonstans. Kanske på en blogg nära dig… Knappast!

PS. Jag upptäckte också en avgörande skillnad mellan Camilla Läckbergs första och andra deckare. Den första är utgiven på den lilla Warne förlag i Partille och där kan jag tänka mig att man inte har samma möjligheter till redigerande redaktörer, etc. DS.

Kapten Stofil 27-28

Som ansvarig utgivare för den här tidningen tänker jag inte göra annat än att meddela att den är ute till bokmässan och på väg till prenumeranterna.
Ett fett dubbelnummer, som man ber om ursäkt för.

Elvis. Ingen dag utan ångest

Lagom till Bokmässan har jag läst den senaste Elvis-boken, som är den sjunde i raden. Möjligen är jag lite part i målet, eftersom jag varit inblandad i produktionen av fem av de tidigare utgåvorna.
Men Elvis är bra. I Metro kan den ju ibland få en att höja ögonbryenen, garva högt och ibland även försiktigt titta över tidningen för att se om någon ser att man läser serien.
I samlad form är serien bättre. Sammanhangen, karaktärerna samt Maria och Tony Cronstams humor kommer mer till sin rätt när man kan läsa fler strippar på en gång.

Nu har kreatörerna blivit med kotte också, vilket får flera hintar om i den här boken. Det ska bli kul att se hur det påverkar serien framöver.

Titel Elvis. Ingen dag utan ångest Författare Maria och Tony Cronstam Förlag Egmont

40 bast

Just det. Jag fyllde 40 igår. En trevlig middag med en hel del fina presenter blev det. Matkultur, litteratur, musik och tv dök upp bland paketen.
Mest rörd blev jag dock för ett Biffen och Bananen-original som Ewy gav mig. Då kunde jag inte hålla glädjetårarna tillbaka.

Predikanten

OK, som jag nämnt tidigare så skulle jag läsa de två första böckerna av Camilla Läckberg innan tv-serien började sändas. Nu är andra boken, Predikanten, avklarad och vad ska man säga – det blir bättre.
Jag gillar storyn i den förra boken, Isprinsessan, bättre, även om upplägget i den här är mer intrikat. Ett lik hittas i Kungsklyftan (framför allt känt för att vara klyftan i filmen om Ronja Rövardotter) och under detta skelett efter ytterligare två döda. Den senare tråden drar Läckberg i precis lagom, medan hon inte brer på alls med det religiösa tema som berättelsen ändå har. Kanske ville hon inte falla i fällan att fylla romanen med klyschor. Är det så är det förstås lovvärt, men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på – varför inte? Läckberg har själv sagt i intervjuer att det hon sysslar med är underhållningslitteratur och som sådan kunde det gott få vara mer än det blir i alla fall. Kanske har en redaktör varit framme här och viftat varnande med fingret?
En redaktör lär åtminstone haft det där fingret med i spelet, för det här är språkligt sett en mycket mer välskriven roman än den förra. Visst finns det en och annan utvikning jag tycker Läckberg missar fatalt på (till exempel när hon låter någon tänka något och sedan, i sin tankegång, förklara för läsaren varför), men det är långt ifrån lika dåligt som sist.

Konsten att berätta en engagerande historia kan Läckberg i alla fall. Kriminaldramat i Predikanten vävs i både presens och imperfekt, men har den här gången fått stå tillbaka för den vardagliga berättelsen.

Titel Predikanten Författare Camilla Läckberg Förlag Månpocket

Tungt Islandskap

Nyss hemkommen från konferens på Island har jag tyvärr inte mycket att berätta om landet. Vi åkte torsdag morgon, konfererade, käkade middag, sov, konfererade, var på valsafari, badade i Blå lagunen, käkade middag och åkte hem. En natt spenderade vi i Reykjavik.
MEN första kvällen hann jag i alla fall besöka en härlig bokhandel i tre våningar, med café och möjlighet till studier och där gjorde jag ett kap. Den stora Kalle och Hobbe-boxen för endast 8995 isländska kronor. Med skatt avdragen landade denna på knappa 800 svenska riksdaler! Billigast jag sett den hittills i Sverige är Staffars 1650, och där hade jag tänkt att köpa den. Nu blir det inte så. Sorry, Staffar och Staffan, men det var värt att släpa hem den. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag borde ha köpt Far Side-boxen också, som kostade lika mycket.

Fick en guldbagge

Det kan väl inte ha undgått någon att filmen Underbar och älskad av alla haft premiär. Filmen har föregåtts av Martina Haags öde som skådespelerska och den bok hon skrivit om detta. Att Haag själv spelar huvudrollen som Bella i den fiktiva storyn om sitt liv har också väckt uppmärksamhet. Med två så pass renommerade filmmakare som Måns Herngren (manus tillsammans med Martina Haag) och Hannes Holm (regi) bakom kameran bör borga för att filmen håller en viss kvalitet.
Och jodå. Det är en hygglig rulle. Man drar på smilbanden en och annan gång. Flera i den knappt halvfulla salong 1 på Kungsgatans Saga skrattade högt och ofta. Kanske känner man igen sig i det vardagliga drönarliv Bella lever, med drömmar om ett annat. Kanske påminner hennes mer sansade kamrat om oss i publiken, med en mer oromantisk bild av livet. Och kanske njuter man när Bella, i förödmjukelsens och eftertankens kranka blekhet, ändå får revansch på den snubbe hon förälskat sig i.

Ordlekare som jag är uppskattade jag slutpoängen mest. Bella ärver mormors lilla folka, som tack vare sin lackning också blir den Guldbagge man kan förmoda att Bella önskar sig.
Jag fattar inte hur filmrecensenter kunnat missa den lilla subtila juvel i filmen.

Mannen utan öde

Det känns som om det har blivit en hel del enklare litteratur i sommar. Både Jonas Gardells i och för sig allvarliga Jenny och Isprinsessan av Camilla Läckberg fick mig att vilja sätta tänderna i något annat. Valet föll på Mannen utan öde av Nobelpristagaren Imre Kertész.

Mannen … är egentligen ingen självbiografisk historia, även om man kan tro det. Romanen berättar om en tonåring i Budapest, som intet ont anande hamnar i koncentrationsläger efter koncentrationsläger. Historien återberättas enbart genom huvudpersonen tankar.
Till en början retar man sig över fjortonåringens naivitet: förstår han inte vad som är på gång? Men faderns tidiga avfärd mot arbetslägren sker med matsäck och viss förhoppning från hans omgivning, så varför skulle grabben förstå vad som händer?
Att historien berättas på det här sättet gör också att den drabbar läsaren samtidigt som pojkens upplevelser rullas upp. Och det faktum att man sitter med facit i hand gör läsningen och upplevelsen mer hemsk för oss än för honom. Med nyfikna ögon berättar han vad som händer, hur han stör sig på vissa skeenden och försöker finna sig i vad som sker. Aldrig försöker han egentligen ta plats utan tar bara dagen som den kommer, vilket också på sätt och vis blir hans räddning.

Ämnet är tungt, men det här en tämligen lättläst roman – om man kommer över de onödigt långa meningarna, som berättelsen bygger på. För så är det förmodligen. De långa meningarna ska vara pojkens flödande tankars berättelser. Men ändå. En punkt här och där hade inte skadat.

Nåja, farsan ska få ett ex när han fyller 60. Det här är verkligen hans gata.

Titel: Mannen utan öde Författare: Imre Kertész Förlag: Norstedts Pan

Reebok satsar på manga-inspirerad Klüft

I samband med VM i Osaka har skomärket Reebok tagit fram nya pr-bilder på sin frontfigur Carolina Klüft. De är målade i en manga-inspirerad stil och man vill skapa en länk mellan öst och väst, enligt marknadschefen Robert Ingham.

Läs mer på Resumé.

Helnatt anime på SVT2!

Med start 22.25 den 7 september sänder SVT2 en hel natt anime. Man startar med Spirited away och kör sedan ytterligare gäng filmer och andra inslag. Mellansnack av Simon Lundström blir det också.
Dvd-spelaren lär gå varm den natten.

Studio 60 on Sunset strip

… var precis så bra som jag hoppades. Digitala bandaren tar reprisen på fredag!

Avancerad humor

Med bara någon dag kvar till skolstarten berättade Simon i dag att ingen av hans kompisar skrattar åt hans skämt. Och det är klart, hemma hos mig konsumerar han framförallt Magnus & Brasses revyer från 1970-talet, Lars Ekborg från 1960-talet och Povel Ramel från 1950-talet.
– Men fröken skrattar i alla fall, tröstade han sig med.
Själv tycker jag att det är skönt att på det här sättet förvalta och dela med sig av denna del av den svenska kulturskatten.

Valhall 14 klar!

Det finns tydligen svenska exemplar av albumet Valhall 14, som är betitlat Muren. Jag har inte sett det själv, men det har Peter Madsen. I ett mejl i dag sa han sig vara mycket nöjd med både min översättning och textaren/layouten Janne Helanders jobb.
Skönt!

Urhunden, absolut ingen pudel

Efter Urhunden-utdelningen läste jag om Jag är din flickvän nu och Broderier.
Fabian Göranson och Rasmus Gran får ursäkta, men Nina Hemmingsson står i en klass för sig. Jag hoppas dock att både Fabian och Rasmus får fortsätta göra album i den här stilen, eftersom de är inne på områden som inte är särskilt väl representerade i den svenska seriemyllan.
Och Broderier hade kanske inte någon egentlig konkurrens, även om det också här hade varit kul om Komikas satsning på franskspråkiga serier hade uppmärksammats.

TV3 – ridå!

TV3 annonserar ut en kommande fotbollslandskamp mellan Sverige och USA och menar att Tre kronor är väl förberett. Sen när kallas fotbollslandslaget för Tre kronor?

Duck in danger – ny satsning från Egmont

Det här är en recension till BTJ:
Duck in danger är ännu en satsning på figurerna från Ankeborg. Nu i en slags hybrid mellan bilderboks- och serieberättande.
Titeln på denna första utgåva är dock helt missvisande, då Snömannen bara är en liten – och egetligen inte viktig – del av den här berättelsen. Grundintrigen känns igen från andra Kalle Anka-historier: Kalle och knattarna åker inte på semester som alla andra i Ankeborg. Anledningen är ekonomisk, varför Kalle försöker tjäna pengar genom att åka till Alaska och hämta ett isberg, som han tänker sälja i ökenlandet Sandistan. Isberget smälter förstås och Snömannen töar fram. I Sandistan råkar ankorna på skummisen Ali Ab Norm som stjäl Snömannen till sin freak-show. Kalle och – framförallt – knattarna friger Snömannen och övriga udda varelser ur Ab Norms klor. Istället hamnar varelserna i en skön park i Sandistan, där de verkar trivas.
Bilderna är bra, men berättelsen kunde kanske varit mer genomtänkt, både dramaturgiskt och moraliskt.

Titel: Duck in danger – Snömannens återkomst Av: Glenn Ringtved (text) Fernando Güell (bild) Förlag: Egmont kids

Urhunden 2007

Årets Urhundenpristagare är annonserade. Nina Hemmingsson får den svenska utmärkelsen för Jag är din flickvän nu (Kartago), medan Marjane Satrapi fick utmärkelsen för andra året i rad, den här gången för Broderier (Galago).
Utan att ha läst Hemmingssons bok, trodde jag nog att den svenska utmärkelsen skulle gå till Rasmus Gran eller Fabian Göranson. Visst, den tanken är till viss del politisk. Hemmingsson är den som självklart kommer få fortsätta ge ut böcker, medan Gran och Göranson kanske inte lika självklart får samma möjligheter.
Annars är väl Satrapis andra utmärkelse i rad mer uppseendeväckande. För första gången sedan Charlie Christensen sopade hem priset för varje ny Arne Anka-samling som kom delar man ut priset till samma serieskapare. Då föranledde den återkommande Christensenplaketten att Seriefrämjandet ändrade i statuterna för utmärkelsen, så att det krävs en avseende utveckling för att samma serieskapare får plaketten flera gånger för samma serie.
Nu kommer man undan detta tillägg eftersom Broderier inte är samma serie som ”Persepolis”, men ändå. Men kanske ansåg man att det inte fanns några riktiga konkurrenter.
Unghunden-priset går i år till Ulf Granberg. Unghunden är tillägnad de som främjat barn- och ungdomsserier i Sverige. Och vad ska man säga. Ulf är värd all uppmärksamhet han kan få, även om det kanske sker i elfte timmen.

Simon, 9 år, bloggar!

I dag har Simon börjat blogga. 9 år gammal och redan igång.
Det började med att han läste igenom det mesta på den här bloggen, och så blev han sugen. Och eftersom han tycker det är tråkigt att skriva läxor där han ska förklara saker, är det här förmodligen en ganska bra grej för honom.
Såhär övar han sig i formulerandets konst på ett roligare sätt. En konst långt ifrån alla behärskar.
Kolla in själva på länken Simons blogg. Och missa inte introtexten!

Bergman är död – konsten är inte färdig

Ingmar Bergman är död. Nyheten överraskade, men kom väl knappast som en chock. Dämonregissören var gammal och jag minns att jag, efter det där halvtimmesprogrammet K-special sände i våras, tyckte att han inte borde ställa upp på fler televiserade intervjuer.
Många ord om Bergmans storhet har sagts, skrivits och publicerats det senaste dygnet. Jag har glatts åt att man ändå såhär i efterhand visar honom den aktning han är värd.
För mig som filmvetare med fokus på svensk film i synnerhet är det kanske inte konstigt att det alltid har funnits en tyngd i mannens produktion. Men personligen har det inte varit Bergman som fångat mitt intresse mest. Det har snarare varit den svenska produktionen från ljudfilmens tidiga år och framförallt handlat om pilsnerrullarna, som ligger mig närmast hjärtat. Och här finns en koppling till Bergman, som även han uttryckte sin uppskattning för dessa filmer.
På Göteborgs universitet var jag en period lärare i filmvetenskap med ansvar för delkurserna Europeiska filmkulturer och Televisionens genreberättande. Bergman var viktig för båda kurserna.
Vad gäller den senare var Bergman intresserad av vad man kunde göra med tv-mediet. Med tv-serien Scener ur ett äktenskap berörde han den svenska folksjälen på ett sätt han inte gjorde på vita duken förrän med filmen Fanny och Alexander. Dessutom valde han att göra sorti som regissör med tv-filmen Saraband.
På föreläsningarna om svensk film i den förra delkursen hade Bergman förstås sin självskrivna plats, men under de åren jag höll i kursen var aldrig någon av hans filmer obligatorisk. Är man så pass intresserad av film att man läser ämnet akademiskt, så bör man ha sett de viktigare filmerna ur hans produktion. Då fanns det andra filmer som kanske inte var alldeles självklara för studenterna att se.
Bergman och folksjälen är annars ett kapitel som jag skulle kunna skriva mycket om. Jag behöver bara lyssna på farsgubben när regissören kommer på tal, för att förstå hur positiv kritik kommit att påverka vad gemene man tycker om honom. De kritiker som recenserar film ur ett konstnärligt perspektiv diskuterar ofta över huvudet på ”vanligt folk”. Och den typen av kritik skapar lätt en sned syn på film och annan konst med för den delen, vilket är synd. Att farsan sedan tror att ALLA Bergmans filmer ansetts vara bra är en annan missuppfattning jag tror han delar med många.
Även om det ofta fanns underliggande berättelser motiv i Bergmans filmer, finns där alltid en berättelse att förstå utan förkunskaper. Sedan kan man förstås alltid uppskatta konst mer med kunskap kring verken. Bergman har dock hellre låtit hans verk tala för sig själva och föredragit att åskådaren bildat sig en egen uppfattning om hans verk.
Och det här är ju något som gäller alla former av uttryck: Konsten är inte färdig förrän den når betraktaren.
Bergmans konst kommer leva länge än.

Den onde sjefen

Vet inte om jag skrivit om detta innan, men jag blev intervjuad av norska Rocky-magasinet i våras. Nu har jag fått numret med intervjun i min hand.
I avdelningen Payback får människor som figurerat i serien komma till tals och under rubriken "Den onde sjefen" blev jag nog ett ganska tråkigt intervjuobjekt ändå, även om de lyckades blanda ihop uppgifter.
Risken att bli felciterad var en av anledningarna till att jag länge avböjde att ställa upp. Men de fortsatte tjata och när jag försäkrat mig om att få korrläsa texten gav jag till sist vika. Men trots kommentarer och korrigeringar gjordes inga ändringar. Därav faktafelen.
Men att faktarutan presenterar mig som 34 år och påstår att jag jobbar som HR på Stockholmsbörsen får man kanske se som en bonus!?! Åtminstone lär ingen som känner mig ta texten på allvar …

Sture Lagerwall. Teatergeni – och busfrö

Tredje biografin jag läser av Ulf Kjellström är ”Teatergeni – och busfrö” om Sture Lagerwall. Tyvärr är den här inte lika bra som de två tidigare (om Thor Modéen respektive Åke Söderblom).
Det verkar inte finnas särskilt mycket fakta att presentera kring Sture Lagerwall då det mesta verkar taget från olika tidningar och andra biografier. Tyvärr blir det ganska tunt.
Kjellströms biografier om Modéen och Söderblom var hyggligt välfyllda ur den här aspekten, förmodligen tack vare tämligen rika faktakällor (särskilt i det senare fallet). Vad som kanske kändes lite tråkigt i dessa båda böcker var det extremt strama kronologiska berättandet, där allting sorterades in under årtal. Här skulle dock detta upplägg varit önskvärt. Lagerwall-biografin tenderar att bli rörig här och var och man frågar sig om Kjellström haft en redaktör att bolla med.

Sture Lagerwall. Teatergeni – och busfrö 183 sidor. Författare: Ulf Kjellström Förlag: Norlén och Slottner

Allt

På Veteranmarknaden i Strängstorp i dag hittade jag en gammal tidning från 1950-talet som hette Allt. Med tanke på att det var ett liknande format som tidningen Det bästa, både i utförande och innehåll, så valde de ett lämpligt namn. Inget snack om vem man konkurrerade med. Kul!

Skannern inkopplad

Nu är den nya skannern inkopplad. Inför slutfärdigandet av den bok jag hållit på med i snart tio år behöver jag skanna om en hel del av de bilder vi i Göteborgs seriefrämjande använde i artikelserien boken bygger på. Och det visade sig vara billigare att köpa en skanner än att lämna in bilderna för skanning på något företag.
Men själva inköpet är tveeggat. I dag är inte skannerbehovet så stort. Definitivt inte så stort som det var under mina förläggarår på 1990-talet. Men i dag är de billigare och jag har råd … men ändå rumlar materialistsamvetet runt i magen på mig.

Var är varumärket?

Det är inte klokt hur Sony Ericsson beter sig mot sina kunder. Två telefoner har jag införskaffat på kort tid (privat och jobb), och båda gångerna har jag varit tvungen att lämna tillbaka dem. Eller rättare – och det är här Ericssons skamliga hanterande av sina kunder kommer in – lämnat in dem för reparation!
Om man bortser från den tid det tar att få en ny telefon (och i bägge dessa fall har det lätt varit fråga om två-tre veckor, minst. Jobbmobilen har jag i skrivande stund ännu inte fått tillbaka.), hur kan man bete sig så när kunden köper något nytt, och sedan får tillbaka något reparerat.
Är man över huvud taget inte rädd om sitt varumärke?

Drömpojkarna

På Serietekets tillställning igår träffade jag några gamla bekanta seriemänniskor och vi tog igen lite av vad som hänt sedan sist. Jag berättade om nya jobbet, och att bossens första artikel publicerades i Thud 18 och att han senare blivit redaktionschef på BLM, bland annat.
Då blev en av bekantingarna nyfiken och började berätta om ett av sina absoluta favoritband, Drömpojkarna, som lirade på slutet av 1970-talet. Han hade alltid kopplat ihop personen i bandet med snubben på BLM. Bekanten bad mig kolla och det gjorde jag i dag.
Mycket riktigt visade det sig att bossen hade ett förflutet i det här bandet, och inte nog med det. Han hade skrivit en av deras bästsäljande singlar också. Vagabond heter låten och jag fick mig refrängen till del, innan han stack vidare till sin butik i Gamla stan.

Drömpojkarna – en kul svenskifiering av ett namn som känns typiskt amerikanskt. Och det under 1970-talet, då proggen stod som högst i kurs. Eller var namnet ironiskt menat? Måste kolla det. Återkommer i frågan.

Transformers

Efter Loisels föreläsning igår gick jag och mellangrabben på Transformers-premiären. Relationen till Transformers är helt klart en generationsfråga. Själv har jag ingen som helst koll på figurerna och historien, medan mellangrabben hade bra koll. Så bra att han njöt när ledaren för de ”goda” förvandlingsmaskinerna presenterade sig: ”I’m Optimus Prime!”
Men att den var 2.20 lång utan att det kändes i biostolen är ett gott betyg. Det var faktiskt en hygglig matiné-rulle och jag är glad att vi såg den på duk – i tv-formatet lär den blir tråkigare.
Men döm om min förvåning när publiken började applådera när eftertexterna började rulla!
Hopps?! Det har jag inte varit med om annat än på filmfestivaler och galapremiärer.

Loisel på Serieteket

I dag var jag och mellangrabben på Serieteket/Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på den franske serieskaparen Loisel. Vi kom dit 10 minuter innan utsatt tid och var först. När själva föreläsningen satte igång var det dock fullsatt.
Loisel är en fantastisk bildberättare som i enstaka bilder uttrycker och förmedlar hur mycket känslor som helst. Han är en av de jag minns bäst från Epix-åren på 1980-talet.
Men föreläsningen var väl sådär. Loisel snackade mest om hur han arbetar som serieskapare och bildkonstnär och det känns inte som om det är så stor skillnad mot andra kreatörer.
Eftersom Kristiina presenterade mig som förlagsmänniska, fick jag ett snack med Loisel, där vi diskuterade situationen i Sverige kontra kontinenten. Det visade sig att de upplagor han har på franska är lika låga som när man i Sverige ”satsar” på nya, stora europeiska serieskapare!
Men det var en trevlig prick, Loisel. Och det är kul att Serieteket lyckas få hit så många serieskapare av rang. Bara det är ett initiativ som bör uppmärksammas och bejakas.

Mellangrabben hade det inte alltför långtråkigt, även om han la sig på någon kudde under efterminglandet.

Vinyl via datorn

I dag har jag äntligen kopplat in iMicen jag köpte i julas. Och – det funkar!
Nu kan jag spela mina vinylplattor genom datorn. Under semestern ska jag prova på att digitalisera några av de skivor jag saknar bland cd- och iTunes-utbudet. I första hand handlar det förstås om Pierre Isacsson soloplattor.

Isprinsessan

Jag vill på inget sätt ursäkta mig, men i mitt nya jobb ingår det att hålla koll på sådana här saker. Dessutom brukar jag försöka se på det mesta i svensk tv-drama. Det finns en tredje bevekelsegrund också; jag har ett – litet, men ändå – hum om trakten. Orsakerna är alltså flera till att jag läst den här deckaren nu, till skillnad från inte alls och inte förr.

Camilla Läckberg är den senaste i raden av lyckade – med kommersiella mått mätt – deckarförfattare. Tillika är hon skolkamrat med mina yngsta barns mor, vilken det retar lite att det inte är hon som är däruppe som firad skribent.
Jag minns när jag förstod hur stor Läckberg hade blivit. Jag var i Köpenhamn på en seriefestival och såg då en annons för hennes senaste deckare på danska. Annonsen var uppklistrad på hela baksidan av en kiosk i pressbyråstorlek, och den skrek ut: ”Sveriges deckardronning no 1!” Jag kunde förstås inte låta bli att kasta iväg ett retfullt sms till ungarna morsa.
Om Läckberg som författare har jag inte hört annat än att hon inte skriver särskilt bra, men att det tar sig allteftersom.

Isprinsessan är debutboken om författaren Erica och hennes pojkvän Polispatrik. Och den är inte så dum. Jag gillar historien, även om den kanske inte är unik, med ett mord som öppnar upp flera dolda dörrar både i nuet, historiskt och i framtiden (jodå!). Läckberg behärskar person- och miljöbeskrivning, vilket gör det lätt för läsaren att hänga med. Berättelsen känns lätt feminin till en början, och kanske är figurer av olika kön lite för lika i sin vardag.
Det här hade varit ett gott hantverk, om det inte var för språket.
Nu vet jag av erfarenhet att vi väljer att forma språket på olika sätt i olika delar av landet. Men Läckberg gör att redaktören i mig ofta famlar efter rödpennan vid en del ord (och då menar jag inte rena felaktigheter som ”arresterar”) och knöliga formuleringar.
Ett par gånger får hon mig att tappa rytmen också. Till exempel när hon prompt måste påpeka varför Erica lägger vantar på en parkbänk mitt i vintern: ", för blåskatarr är ingenting att leka med." Då känns det som om hon plötsligt berättar pedagogiskt för barn, och det tar ett par sidor innan jag kommer in i den vuxna rytmen igen.

Bortser man från det är Isprinsessan alltså ett gott hantverk. Utan att jag är någon expert på området känns den fräsch och brittisk i sitt upplägg. Jag förstår varför SVT valt att televisera denna och nästa deckare i serien, Predikanten. I höst är det dags för sändning, så jag lär klämma nästa bok också innan dess.

Till sist tror jag mig veta vilken scen Läckberg skrev först och sedan lät historien växa utifrån. Vore kul att få veta om det stämmer.

Isprinsessan av Camilla Läckberg. 320 sidor. Månpocket

Reaktioner

Såg först i dag Elin J:s blogg Inkdummy, där hon kommenterar intervjun med mig i Digital Comics första nummer.
Det är alltid intressant hur människor tolkar vad man säger och skriver, och naturligtvis står de var och en fritt att göra det.
Men det här var nog första gången jag sågs som synonym med mammon Egmont, vilket överraskade mig mer än jag trodde.

Varannan vecka utan

När jag fick höra talas om det här albumet så var det första som slog mig att titeln lät så lik arbetsnamnet på en idé jag har liggande. Lite orolig började jag läsa den, och snart kunde jag lugna mig.

Varannan vecka utan handlar om bröderna Johan och Erik, som efter flera år äntligen får kontakt med varandra igen. Föräldrarnas skilsmässa är det som separerat dem och den var långtifrån lycklig. Bröderna växte upp hos respektive förälder och deras relation verkar ha påverkats av föräldrarnas oförmåga att dra jämt.
När nu Erik söker kontakt med sin storebror är han på flykt undan deras mor och mot vuxenvärlden. Återseendet är kanske inte kärt, men ändå självklart. Erik får förstås bo hos Johan.
Johan är även han mitt under ett uppbrott, men från sin sons mor. Även om det gått en tid sedan de separerade har han inte gått vidare ännu. Titeln syftar på denna del av historien, att Johan har sonen varannan vecka. Svårigheterna med separationen, vardagens trötthet känslan av att ha misslyckats i förhållandet gör att Johan är lättirriterad och det går både ut över brodern och sonen.
Men livet reder ut sig. Brodern träffar ett alternativt gäng och där en tjej, som han inleder ett förhållande med. Tillsammans med henne försöker han hitta sin identitet. Johan å sin sida, förstår till slut att det är kört med exet, vilket också får honom att tydliggöra sin identitet i fadersrollen vilket för honom närmare sonen.
Rasmus Gran berättar skickligt om en period i livet där man lever i limbo. Han gräver på plats, och låter inte bara bröderna hitta en inbördes relation igen. De speglar även varandras oförmåga att gå vidare i livet och påverkas på så sätt i besluten om framtiden.
De olika historiernas början och avslut går in i varandra och man blir nyfiken både på hur de hamnat här och hur framtiden kommer att te sig.
Men jag tror inte på en fortsättning åt endera hållet. Albumet står bra som det är.

Jag hoppas verkligen att Epix lyckats sälja det här albumet.

Titel Varannan vecka Författare Rasmus Gran Förlag Epix

Povel Ramel är död – 85 år gammal

… jag hoppas att han hittade tvålen …

Valhall 14 till tryck

Nu har Valhall 14 gått till tryck. De sista dagarna förra veckan diskuterade jag och redaktören vissa justeringar i texten, vad gäller ord, uttryck samt hur språket fungerar och värderas.
Bestämda åsikter fördes fram och tillbaka, argument och hänvisningar till olika källor värderades. Det blev en kul diskussion och jag är glad att den nye redaktören var lika hängiven som jag, även om vi inte alltid var överens.
… och till slut är det ju ändå redaktören som bestämmer. Tack.

Gaskriget

Äntligen har jag läst klart Fabian Göransons, numera Urhunden-nominerade, debutalbum.
Gaskriget berättar om Fabians egna upplevelser som världsresenär och politisk rapportör. Det är flera kortare berättelser som här får ett självklart sammanhang. Fabian demonstrerar i Göteborg och Paris samt reser i Sydamerika, där de flesta skildringar har sitt ursprung.
Tydligast politisk kan nedslagen i Europa te sig, men det är bara på ytan. I de sydamerikanska episoderna följer man med i Fabians mer vardagliga lunk. Men serierna blir inte mindre politiska för det. Tvärtom.
Sammanhanget kan förstås påverka det här intrycket, men någonstans känns det som att Fabian vill säga oss att skillnaden inte är så stor för den vanlige människan, oavsett var man befinner sig.
De finns förstås där, skillnaderna. Där européns fåfänga kanske bara får sig en örfil, kan samma upproriskhet betyda fängelse på andra kontinenter. Men ändock: människan är förtryckt och det är vår medborgerliga plikt att reagera.
Fabian reagerar – och regerar. För det här är ett bra seriealbum, som också tar den svenska serien till nya nivåer.
Och jag … jag skulle inte ha väntat.

Gaskriget av Fabian Göranson. 96 sidor. Förlag: Galago/Ordfront

En händig man

Så har jag då lyssnat på Per Gessles senaste singel. Det är inte mycket musik jag köper, men Gessle blir det alltid. Så har det varit sedan 1982 och så lär det bli.
Den nya singeln – En händig man – var lite svår att ta till sig. Jag tror att anledningen är att låten stegrar sig hela vägen. Arrangemanget gör att andra versen snarare blir en brygga mellan verserna än att den på tydligt popmanér går tillbaka till första versens läge. Att låten musikaliskt utvecklar sig på detta sätt, och att refrängen inte är en typisk refräng utan mer en repetitiv grund att stå på, tror jag är anledningen till att det tog någon genomlyssning eller två innan den satt.
Men den sitter.

Stödet för enskilda serier försvinner

Kulturrådet ska ta bort möjligheten till stöd för serier i enskilda tidningar. Till Komika Magasin säger Tua Stenström, ansvarig för tecknade serier på Statens Kulturråd, att en av anledningar är möjligheterna att synas för svenska serieskapare har blivit fler. Jag antar att hon syftar på webben och i så fall vet jag inte om det är något bra alternativ.
Rent historiskt lär väl tanken ha varit att man ville stödja den typ av försök som faktiskt gjordes eller hade gjorts med Svenska Serier, Galago och Mammut.
Kanske var även Elitserien och Elixir tidningar som gjordes med lite hopp om stöd.
Jag vet åtminstone att Magasin Optimal gavs ut med den förhoppningen för de första numren, för att sedan – med något år på nacken, eller vad det nu var som krävdes – kunna söka kulturtidskriftsstöd.

Problemet blev väl att det ändå inte hände så mycket. De stora förlagen (läs Semic/Egmont) satsade ändå inte mer på nya svenska serier i sina tidningar, även om man kunnat betala en del av arvodet med stödet, och så har det mer eller mindre förblivit, med undantag för andra satsningen på Svenska Serier. Och det är både tråkigt och beklagligt.
Med facit i hand, tycker jag nog att jag skulle drivit idén om kulturstöd längre för enskilda serier i Ernie. Av någon anledning blev det problem när jag tog upp frågan på Egmont. Men hade Ernie-tidningen närmat sig noll i budget för dessa sidor, kunde tidningen kanske fortfarande haft kvar det mer profilerande innehållet såsom Wanloo, Lindengren, Lindström, Lange och Gästserien.
Även om Radio Gaga fortfarande publiceras där och jag lyckades få in de nya svenska serierna Roberts butik och Samir, så har Ernietidningen tappat sin själ. Inget ont om den nya redaktören, det var jag som var tvungen att skapa ”nya” Ernie.

Vi får hoppas att Kulturrådet inte ser indragningen av det här stödet som en möjlighet att sänka bidragsanslagen till svensk serieutgivning totalt, utan att man istället lägger dessa pengar på andra stödformer.

Spider-Man 3

Jag var och såg Spider-Man 3 igår, tillsammans med Ewy och hennes barn. Filmen är lång och kalaset gick loss på 500 spänn för oss, exklusive parkering (85 kr) och lite förtäring innan, så att vi skulle stå oss mellan arbete och hemkomst. Det är inte utan att man förstår att folk slutar gå på bio.

Men filmen var bra, den bästa hittills. Även om jag egentligen aldrig snöat in på superhjältar, så var Spindelmannen min favorit i barndomen, och särskilt då episoderna som handlade om Peter Parker. För mig känns Spider-Man 3 som ett riktigt serietidningsäventyr. Skurkarna är fler, och de flesta av dem har mer än bara ett karaktärsdrag. Peter Parker får chansen att bli en ond cool snubbe och romantiken snubblar fram. Visst blir det lite smetigt i slutet, men det var okej (även om jag förvånades över att Sam Raimi vågade hålla i scenen mellan Sandman och Spider-Man så pass länge). Då var inledningen lite segare.
Kul att se Raimis gamla polare Bruce Campbell igen. Den här gången som en stereotyp fransk Maıtre d’, som står för lite buskisartad missförståndskomik. Campbell har haft andra roller i de tidigare filmerna.

Jag tycker nog att man lyckats ganska bra med att få slut på telefoner som ringer och människor som snackar för mycket på bio. Kanske beror det på att jag bytt biostad, så att säga, från Göteborg till Stockholm, men jag tror inte det. Nej, det beror nog snarare på de påminnande inslagen mellan reklamen och filmen.
Men ändå. Igår hade jag två kvinnor bakom mig som snackade hela tiden. Eftersom det var ganska hög ljudnivå (och ett schysst soundtrack av Danny Elfman, för övrigt), så störde det knappt. Men i de tystare scenerna, framförallt på slutet, blev det påtagligt störande. Dessutom dissade de filmen, och störde på så vis ännu mer. Jag blev förbaskad.
Därför tog jag tillfället i akt när eftertexterna rullade och vi började klä på oss. Jag vände mig om och sa: ”Att vuxna människor kan vara två så respektlösa snackpåsar!”, varpå de började försvara sig med att de ju inte kunde veta hur filmen skulle vara (!), och att det ju fanns gott om stolar tomma, så vi kunde ha flyttat oss.
”Eller så lämnar man biografen”, svarade jag. Då gick de.

Hästar i iTunes

Min kamrat AD:n gör en tidning för Dalatrafiken, coh där ska det vara ett temanummer härnäst. Vet inte riktigt varför, men temat kretsar kring hästar, ridning och liknande. Som den countrylyssnare jag är, frågade han mig därför om jag hade något på det temat i min iTunes. Något skulle jag väl kunna hitta, tänkte jag och kollade igenom min samling när jag kom hem.
Efter att ha lagt till "cowboys" i sökfunktionen och inkluderat ridning som kanske inte sker på häst, blev det 27 låtar! Kul!
… och kul att få använda iTunes på ett så nördigt sätt även utanför familjen.

Nytt jobb

I dag blev det officiellt att jag är den nya redaktionschefen på jobbet. Trots att jag är tämligen ny i den här delen av branschen verkade personalen ta det bra. Jag vet ju sedan Amsterdamkonferensen att de eftersöker struktur och ordning, och det är ju något jag kan. Påminner mig för övrigt lite om situationen 1992-1994 när jag var produktionschef på tryckeriet i Västergötland.
Jag hoppas att jag kan göra skillnad.

Hemma från Amsterdam

Fyra dagars konferens i Amsterdam med en fridag har gett mersmak. Vi bodde precis i utkanten av Red light district (eller "Red delicious district", som en av medarbetarna uttryckte det), och det var faktiskt ett ganska bra läge. Kul människor och en annorlunda och spännande miljö.
Det var inte utan att jag man blev förundrar över både fönstershoppandet med fnask bakom glasdörrar där det bara var att knalla in och knulla bakom en gardin, i en säng i ett kaklat rum.
Man har ju hört om att det knappast är drogfritt i Amsterdam, snarare tvärtom. Men att det skulle vara såpass öppet att det till exempel fanns två affärskedjor, BABA och Nature elements, som saluförde både röka och agiska svampar, var jag inte beredd på.
Anne Frank-museet, Van Goghs museum och Pannkakshuset hanns i alla fall med, men frågan är om inte lördagsnattens barhoppande med biljard, absinth och raveklubb ändå var resans höjdpunkt för mig.
Eller var det kanske när vi, framemot midnatt, var inne på en sexshop där svarta gummidildos slog en i skallen och mellangrabben ringde för att få lite hjälp med iTunes. På frågan: "Vad gör du?" svarade jag: "Näej, vi är inne på en affär för att kolla lite vinster!"

Sotarpojken

Jag har länge sagt att serieromanen är den litteraturform som har störst chans att växa i Sverige. Inte bara därför att det i dag säljs obefintliga upplagor, utan också för att det finns väldigt mycket material utanför landets gränser som ännu inte publicerats.
Att det sedan är en serieform som det skulle vara ganska lätt att ge ut redan i dag, även av icke-seriepublicerande förlag, gör det inte svårare för serieromanen att växa.
Utanför serieförlagen har det gjorts några lyckade försök, till exempel med Art Spiegelmans Maus och Johanna Rubin Drangers serieberättelser. Men ännu har man inte sett kraften hos mediet.
Därför blev jag glad när jag fick Sotarpojken för bedömning av BTJ. Såhär löd recensionen:

Det är på Tiden det kommer en bildroman från annat håll än serieförlagen. Att det blev just klassikern Sotarpojken med härliga illustrationer gjorda på skrapkartong överraskade positivt.
Sotarpojken utspelar sig på 1800-talet och handlar om den fattige, schweiziske bondsonen Giorgio, som ”hyrs” ut i ett halvår för att sota skorstenar i Milano.
Hälsan påverkas av skorstenarnas sot, pojkens näringsfattiga diet och dåliga klädsel. Berättelsen går mot undergång och Giorgios bästa vän stryker med innan han själv träffar läkaren som räddar hans liv. Inspirerad av denne positive vuxengestalt flyr Giorgio och tre av hans kamrater tillbaka till Schweiz, där livet vänder.
Det här är alltså inte en bilderbok och inte heller någon prosatext som dekoreras med bilder. Eller är det kanske tvärtom? Illustrationerna förtydligar ibland berättelsen likt bilderbokens bilder och ibland har de funktionen som dekoration till romantexten. Men oftast sker text- och bildberättandet genom en interaktion som ligger serieromanen nära.

Titel: Sotarpojken Författare: Lisa Tetzner och Hannes Binder. Antal sidor: 144 Förlag: Tiden

Förlaget Tiden kallar den alltså för en bildroman, även om den i sin struktur påminner mycket om till exempel Will Eisners senare verk.
Förhoppningsvis kan termen "serieroman" arbetas in för att till slut bli allenarådande på området.

Så viktig är jag inte

I dag släpps det första numret av DigitalComics, med serier av Danny Ahrling, en serieskapare med en stil som påminner mig om graffiti. han var länge med i redigeringen av mitt sista projekt hos den förre arbetsgivaren "De nya svenska serierna 2007", men som av olika anledningar till slut ställdes.
Ett par serieskapare som jag gärna hade publicerat är tatueraren och serieskaparen Johannes Streith, med sin serie "Betraktat" och Johanna Kristiansson. Johanna är också aktuell med en ny serie, Katten Nils i Kamratposten.
Av övriga medverkande är jag mest förtjust i Niklas Perssons "Wysiwyg" och så förstås Jonna Björnstjerna, en härlig tjej som alltid är läsvärd, medverkar också. Tyvärr endast med en stripp.
Den tidigare omtalade intervjun med mig publiceras i det här första numret. Jag har koll på brasnchen sägs det i tidningen, men branschen är stor … och jag på väg att bli en lättviktare.

Det är kul med webbtidningar även om jag ännu inte vant mig vid att läsa på skärmen. Men jag antar att det var såhär jag skulle ha börjat en gång i tiden. Istället för tusch, papper, extraknäck, snabboffset och häftapparat …

I princip klar

Nu är översättningen av Valhall 14 i princip klar. Det är en kul historia, med en pendang till nutid som är tydligare än i tidigare album.
Det är inte helt lätt att översätta fån danska, men jag försöker ofta lägga översättningen nära danskan och på så sätt hålla svenskan lite mer ålderdomlig.
Nu återstår bara en del puts, ett par kollar med Peter Madsen, seriens skapare och så får jag förhoppningsvis korrläsa serien efter textningen.
Det är ju så att man inte ser exakt hur dialogen fungerar förrän man läser den tillsammans med bilderna. Åtminstone är det så för mig – även i de fall jag skriver manus. Kanske oftare då, i och för sig, eftersom dessa historier inte har några bilder på manusstadiet, annat än i min skalle. När jag ser sidorna på skisstadiet har jag vid flera tillfällen valt att gå tillbaka till tangentbordet för en finslipning.
Bild och text måste ju samarbeta för att en serie ska fungera, oavsett om det gäller egna manus eller översättningar.

Snygge Robert

Lite skvaller från kändisvärlden: Jag såg Robert Wells flirta med en kassörska i huvudstaden häromsistens. Hon var tillmötesgående, inte mer, och det ligger ju i hennes yrkesroll. Men Robban kunde ändå inte hålla sig från att ge henne sitt mobilnummer – på kvittot!

SPX ’07 – nej. Releasefest – JA!

Rubriken till trots såg jag verkligen fram emot årets SPX. Det hade varit kul att kunna gå och bläddra bland borden på Kulturhuset eller ha tid att lyssna på ett eller annat seminarium utan att vara där för jobbets skull.
Tyvärr fick jag ingen möjlighet att besöka SPX i år, då jag lovat barnens mor att ta hand om dem i helgen.
Men jag hann i alla fall med Komikas releasefest för sina tre nya album; ”Sibiu” av Jimmy Jönsson, ”Tio fingrar lång” av Jamil Mani och ”Ända hit” av Sofia Olsson. Det var en trevlig tillställning och böckerna ser spännande ut. Jag köpte inga ännu. Eftersom jag får recensionsex av BTJ brukar jag inte köpa serier förrän jag vet att jag inte får dem därifrån.
Å andra sidan kom jag från festen med en bunt av det jag missat från förra året. Nu gäller det bara att hitta tid för läsning.

Hedrad med Valhall 14

Uppenbarligen sålde Valhall 13 så pass bra förra året att min gamla arbetsgivare nu vill satsa på nästa album i serien. Eller så ligger det andra skäl bakom, vad vet jag. I vilket fall är det en kulturgärning värd att applådera.
Extra kul att är att seriens skapare, Peter Madsen, via sitt förlag i Danmark särskilt sagt till om att jag ska översätta även detta album, vilket förstås är en hederssak. Valhall är en av de bästa komiska äventyrsserier, fullt i klass med sina kontinentala kollegor.
Det nya albumet heter Muren och handlar om kärlek över gränse och mandomsprov samtidigt som det är uppstarten till Ragnarök, som ska avsluta albumserien i och med nästa års utgåva.

Vad gäller frilansande för den gamla arbetsgivaren har jag dessutom fortsatt arbeta med tidningen Zits, som jag startade upp och satt i redaktörstolen för de tre första numren. Här har jag översatt följetongen "12 steg till äktenskap" med Norm. Norm är en serie som ligger mig varmt om hjärtat och seriens skapare Michael Jantze är en trevlig prick. Får se hur det blir med min medverkan nu när serien återgår till strippubliceringen.

Tjuvarnas marknad

Böcker ligger i travar hemma och väntar på att bli lästa. Jag har ännu inte packat upp allt sedan flytten i oktober, men det finns nu i alla fall en bokhylla där jag någorlunda rangordnat i vilken ordning jag vill läsa dessa böcker.
Sedan är det ju alltid så att andra böcker kan kommer före. Nu har jag till exempel precis avslutat ”Tjuvarnas marknad” av Jan Guillou och hade tänkt gå på ”Gaskriget” av Fabian Göranson. Men frågan är om inte en nyinköpt retorikbok av Göran Hägg kommer före. Det beror ju lite på vilken slags tid man har. Ser jag mycket sammanhängande fritid i den närmaste framtiden brukar det bli romaner, medan en mer rumphuggen fritid ger plats för biografier, faktaböcker eller samlingar.

”Tjuvarnas marknad” (Piratförlaget) är en lyckad satir över Skandiaskandalen häromåret. Jan Guillou ger oss en story från bakom kulisserna. Den är knappast sann, men ger läsaren ändå en förståelse för hur det kan gå till i de här delarna av samhället. Att sedan rättvisan segrar på grund av att mycket vill ha mer, är förstås också en bonus för den som inte rör sig i de här korridorerna.
Jag gillar Guillou. Han berättar sin historia med journalistens direkta tilltal och utan några större krumbukter. I ”Tjuvarnas marknad” blir det kanske lite väl mycket krumbuktande vid de erotiska inslagen. Inte bara för att det är älskogsgymnastik som beskrivs, utan för att det låter som taget ur en Harlequin-roman!
Å andra sidan är det inte helt olikt de beskrivningar av den nyrike Gundells jaktminnen …

Min ungdoms seriehjälte

I min roll som lektör för BTJ* får jag då och då böcker att recensera för deras sambindningslista. Dessa recensioner är sedan underlag för vad biblioteken köper in. Och eftersom andra än min familj numera hittat till denna min blogg, så tänkte jag hädanefter lägga ut de en mer personlig reflektion baserad på dessa recensioner.

Att det, denna första gång, blev Lucky Luke är en händelse som kan ses som en tanke. Lucky Luke var nämligen den serien som tog mig vidare i mitt serieläsande. Från Bamse, Kalle Anka och kärleksserietidningar till Ratte och Horst Schröders vuxenseriesatsningar.
Visst fanns det andra serier än Lucky Luke. Asterix och Tintin läste jag på biblioteken, medan jag försökte peppa brorsan att köpa Spirou-albumen så att denna serie åtminstone skulle finnas hemma. Jag hade inte råd att köpa allt. I dag har jag förstås mer än kompletta samlingar av dessa serier.
Men någonstans var det ändå Lucky Luke som blev nummer 1 för mig och det första albumet var Apachekylftan.

Såhär lyder recensionen:
Lucky Luke är seriehistoria. Både på kontinenten och i Sverige. Här var den under 1970- och 1980-talen en av de fyra komiska äventyrsserier (jämte Asterix, Spirou och Tintin) som breddade det svenska serieutbudet, som dittills framförallt varit amerikanskt. Därför är förlagets satsning på denna kronologiskt samlande bokserien värdefull.
Nu har man kommit fram till åren 1980–1982, där de tre första äventyren utan Goscinny som författare (sånär som på seriens inledande år, då seriens skapare och tecknare Morris själv stod för författandet), presenteras. Goscinny var en extraordinär serieförfattare, som visste hur man berättade en historia på flera plan. Att axla hans mantel kan inte ha varit lätt. Icke desto mindre har författarna som skrivit de här samlade äventyren gjort ett gott hantverk.
Inte bara för att man känner Goscinnys närvaro i dessa manus, utan för att man samtidigt lyckats göra något eget av serien utan att tulla på dess kännemärken.

Titel: Lucky Luke 1980–1982 Förlag: Egmont Kärnan (Ja, jag vet att de inte använder sin hemsida särskilt väl, men kanske går det att hitta fram till den här boken ändå.)

*Enkelt förklarat är Bibliotekstjänst (BTJ) en slags återförsäljare av film, litteratur och musik till biblioteken.

En smula rörd …

Sedan jag slutade hos den stora utgivaren för två månader sedan har jag förvånats av omgivningens intresse. Jag har tackat nej till intervjuer och konsekvent låtit bli att svara på frågor om varför jag valde att sluta, eftersom det kändes som en sak mellan mig och arbetsgivaren.
Såhär ett par månader senare har jag valt att tacka ja till en intervju i en ny nätserietidning. Redaktören är ung och ambitiös och det är viktigt att bygga broar till kommande generationer.
Låter det högtravande? Det är det inte.
Om jag inte hade kommit loss i femtonårsåldern och pryat på ett par serieförlag, hemma hos en tecknare och en författare, vete sjutton om det blivit något av mig.
Den här redaktören kallar mig "ett tungt namn i branschen" och jag blir en smula störd …
Hur kan han känna till kroppsvolym?

Avslöjad!

Jag fick igår veta att den här bloggen är avslöjad. Det finns tydligen länkar ute till detta som hittills varit mitt privata gnällställe.
Jag antar att det skulle hända någon gång, varför jag också låtit bli att egentligen ”outa” någon.

Jag uptäckte också att mitt användarnamn ändrats till Redaktör’n, som jag kallade mig för en annan blogg jag hade här på Blogger. Nåja, det kanske är bättre så …

Bara ett inlägg …

Det här är egentligen bara ett inlägg för att inte låta ett år passera sedan förra inlägget – och därmed tappa adressen.
Vid åtminstone tre tillfällen förra året tänkte jag att: NU är det dags för nytt inlägg. Men icke. Och så kom nyåret och DÅ var det ju lämpligt att summera 2006. Men icke.

Det var helt enkelt för mycket förra året. Våren, sommaren och hösten var tunga på olika sätt, både privat och professionellt. När jag inte kunde göra jobbets stora satsning för våren – Gastons jubileumsbox som kom ut i februari i år – utan att det blev gnissel för att jag jobbade för mycket och att man till slut höll inne min lön, så insåg jag att jag var på fel ställe. Åtminstone i den position jag hade då.
Turligt nog dök korsordsjobbet upp och det är faktiskt tämligen lugnt än så länge. Ja, inte PÅ jobbet, alltså. Men på fritiden. Jag har inte hunnit vänja mig vid att faktiskt ha tid på kvällarna. Å andra sidan har jag satt igång ett nytt projekt som jag hoppas kunna börja ta itu med ordentligt i och med nästa vecka.