Vinyl via datorn

I dag har jag äntligen kopplat in iMicen jag köpte i julas. Och – det funkar!
Nu kan jag spela mina vinylplattor genom datorn. Under semestern ska jag prova på att digitalisera några av de skivor jag saknar bland cd- och iTunes-utbudet. I första hand handlar det förstås om Pierre Isacsson soloplattor.

Isprinsessan

Jag vill på inget sätt ursäkta mig, men i mitt nya jobb ingår det att hålla koll på sådana här saker. Dessutom brukar jag försöka se på det mesta i svensk tv-drama. Det finns en tredje bevekelsegrund också; jag har ett – litet, men ändå – hum om trakten. Orsakerna är alltså flera till att jag läst den här deckaren nu, till skillnad från inte alls och inte förr.

Camilla Läckberg är den senaste i raden av lyckade – med kommersiella mått mätt – deckarförfattare. Tillika är hon skolkamrat med mina yngsta barns mor, vilken det retar lite att det inte är hon som är däruppe som firad skribent.
Jag minns när jag förstod hur stor Läckberg hade blivit. Jag var i Köpenhamn på en seriefestival och såg då en annons för hennes senaste deckare på danska. Annonsen var uppklistrad på hela baksidan av en kiosk i pressbyråstorlek, och den skrek ut: ”Sveriges deckardronning no 1!” Jag kunde förstås inte låta bli att kasta iväg ett retfullt sms till ungarna morsa.
Om Läckberg som författare har jag inte hört annat än att hon inte skriver särskilt bra, men att det tar sig allteftersom.

Isprinsessan är debutboken om författaren Erica och hennes pojkvän Polispatrik. Och den är inte så dum. Jag gillar historien, även om den kanske inte är unik, med ett mord som öppnar upp flera dolda dörrar både i nuet, historiskt och i framtiden (jodå!). Läckberg behärskar person- och miljöbeskrivning, vilket gör det lätt för läsaren att hänga med. Berättelsen känns lätt feminin till en början, och kanske är figurer av olika kön lite för lika i sin vardag.
Det här hade varit ett gott hantverk, om det inte var för språket.
Nu vet jag av erfarenhet att vi väljer att forma språket på olika sätt i olika delar av landet. Men Läckberg gör att redaktören i mig ofta famlar efter rödpennan vid en del ord (och då menar jag inte rena felaktigheter som ”arresterar”) och knöliga formuleringar.
Ett par gånger får hon mig att tappa rytmen också. Till exempel när hon prompt måste påpeka varför Erica lägger vantar på en parkbänk mitt i vintern: ", för blåskatarr är ingenting att leka med." Då känns det som om hon plötsligt berättar pedagogiskt för barn, och det tar ett par sidor innan jag kommer in i den vuxna rytmen igen.

Bortser man från det är Isprinsessan alltså ett gott hantverk. Utan att jag är någon expert på området känns den fräsch och brittisk i sitt upplägg. Jag förstår varför SVT valt att televisera denna och nästa deckare i serien, Predikanten. I höst är det dags för sändning, så jag lär klämma nästa bok också innan dess.

Till sist tror jag mig veta vilken scen Läckberg skrev först och sedan lät historien växa utifrån. Vore kul att få veta om det stämmer.

Isprinsessan av Camilla Läckberg. 320 sidor. Månpocket

Reaktioner

Såg först i dag Elin J:s blogg Inkdummy, där hon kommenterar intervjun med mig i Digital Comics första nummer.
Det är alltid intressant hur människor tolkar vad man säger och skriver, och naturligtvis står de var och en fritt att göra det.
Men det här var nog första gången jag sågs som synonym med mammon Egmont, vilket överraskade mig mer än jag trodde.

Varannan vecka utan

När jag fick höra talas om det här albumet så var det första som slog mig att titeln lät så lik arbetsnamnet på en idé jag har liggande. Lite orolig började jag läsa den, och snart kunde jag lugna mig.

Varannan vecka utan handlar om bröderna Johan och Erik, som efter flera år äntligen får kontakt med varandra igen. Föräldrarnas skilsmässa är det som separerat dem och den var långtifrån lycklig. Bröderna växte upp hos respektive förälder och deras relation verkar ha påverkats av föräldrarnas oförmåga att dra jämt.
När nu Erik söker kontakt med sin storebror är han på flykt undan deras mor och mot vuxenvärlden. Återseendet är kanske inte kärt, men ändå självklart. Erik får förstås bo hos Johan.
Johan är även han mitt under ett uppbrott, men från sin sons mor. Även om det gått en tid sedan de separerade har han inte gått vidare ännu. Titeln syftar på denna del av historien, att Johan har sonen varannan vecka. Svårigheterna med separationen, vardagens trötthet känslan av att ha misslyckats i förhållandet gör att Johan är lättirriterad och det går både ut över brodern och sonen.
Men livet reder ut sig. Brodern träffar ett alternativt gäng och där en tjej, som han inleder ett förhållande med. Tillsammans med henne försöker han hitta sin identitet. Johan å sin sida, förstår till slut att det är kört med exet, vilket också får honom att tydliggöra sin identitet i fadersrollen vilket för honom närmare sonen.
Rasmus Gran berättar skickligt om en period i livet där man lever i limbo. Han gräver på plats, och låter inte bara bröderna hitta en inbördes relation igen. De speglar även varandras oförmåga att gå vidare i livet och påverkas på så sätt i besluten om framtiden.
De olika historiernas början och avslut går in i varandra och man blir nyfiken både på hur de hamnat här och hur framtiden kommer att te sig.
Men jag tror inte på en fortsättning åt endera hållet. Albumet står bra som det är.

Jag hoppas verkligen att Epix lyckats sälja det här albumet.

Titel Varannan vecka Författare Rasmus Gran Förlag Epix

Povel Ramel är död – 85 år gammal

… jag hoppas att han hittade tvålen …

Valhall 14 till tryck

Nu har Valhall 14 gått till tryck. De sista dagarna förra veckan diskuterade jag och redaktören vissa justeringar i texten, vad gäller ord, uttryck samt hur språket fungerar och värderas.
Bestämda åsikter fördes fram och tillbaka, argument och hänvisningar till olika källor värderades. Det blev en kul diskussion och jag är glad att den nye redaktören var lika hängiven som jag, även om vi inte alltid var överens.
… och till slut är det ju ändå redaktören som bestämmer. Tack.