För en månad sedan gick jag ut på dn.se för att läsa någon recension eller om det kan ha varit om Elit-listan. I ett pop up-fönster fick jag då erbjudande om gratis DN i en månad. Gratis är gott, sägs det. Men icke.
Hade jag tänkt mig för lite hade jag kanske låtit DN vara, särskilt som jag har den på jobbet, men jag tackade ja, med en förhoppning om att kunna fördjupa mig i Kulturdelen, framförallt.
Men det blev ett tungt arbete. DN samlades under min postlåda när jag kommit hem trött. Vissa dagar har jag tagit mig i kragen och samlat dem i pappersåtervinningen. Helgerna har jag hunnit läsa lite i tidningen och det slog mig att man kanske kunde få en söndagsprenumeration (var det inte så förr i tiden – eller såldes den bara vid dörren?).
Då ringde en glatt hajpad försäljare och utgick från att jag var jätteglad som haft DN gratis i en månad och att jag självklart insett hur bra det var att ha den. När jag invände att den bara funkat för mig på helgerna hade han det perfekta erbjudandet till mig. Jag skulle fortsättningsvis – under ett halvår – få tidningen, men bara betala för helgerna!
Jag frågade om det inte gick att bara få den på helgerna, men det gick inte. Istället lät det som om killen inte förstått mina invändningar och började fylla i en blankett. Jag avbröt honom tvärt och han blev lätt förstummad. Men vi la på.
I dag kom så ett brev med ett erbjudande om att fortsätta min DN-prenumeration, med den fantastiska rabatten 25 %!
”Aha, jag ville inte ha det bättre erbjudandet på telefon… Därför får jag ett sämre i brevlådan… Tack DN, för att ni inte förolämpar min intelligens!”
7.3.06
Betänketid
Det ska kanske sägas att jag tillfälligt tagit tillbaka mitt arbete som bokredaktör. Omständigheter på jobbet har gjort att man bett mig om detta och jag ansett det vara värt det.
Får se hur länge det håller…
Får se hur länge det håller…
28.2.06
Respektera sig själv
Förra våren stod min arbetsplats inför en omorganisation. Framför allt handlade denna i vanlig ordning om hur man skulle organisera arbete på marknadsavdelningen. Men en ny redaktionell tjänst skulle också utformas – en huvudansvarig bokredaktör fanns det behov av och jag påtalade förstås min kunskap och erfarenhet på området.
Uppenbarligen var denna omorganisation inte alldeles lätt, eftersom det tog mer än ett halvår innan något hände. Jag hade frågat vid flera tillfällen hur det gick, och tipsat om vad den kommande tjänsten skulle kunna innebära för den som fick jobbet.
Även om det väl egentligen inte fanns någon annan mer lämpad för tjänsten bland den nuvarande personalen, blev det aldrig uttalat att jag skulle få den. Inte förrän i höstas, tio (10!) minuter innan omorganisationen skulle presenteras för hela personalen blev jag inkallad till redaktionschefen som berättade om den nya tjänsten och hoppades att jag ville ha den. Tjänsten hade titeln ”Bokredaktör”, men eftersom ”huvudansvarig bokredaktör” och ”editor-in-chief” var beskrivningar tiden strax före denna förfrågan tackade jag ja.
Av detta blev det intet.
Arbetsbeskrivningen som presenterades kändes ofärdig och jag byggde ut den. Dels för att göra den mer konsekvent, dels för att anpassa den mer till den erfarenhet jag har på området och som kunde komma företaget till gagn.
Denna nya arbetsbeskrivning avslutades också med en annan titel, helt i linje med ovan nämnda titlar som hade nämnts under omorganisationsarbetet.
Affärsområdeschefen slog bakut och svarade, genom redaktionschefen, att det inte kunde bli tal om vare sig ny roll eller annan lön. Och lön hade jag själv inte ens nämnt vid det här laget.
Därför hade vi ett nytt möte, redaktionschefen och jag. Han är en bra kille, som jag vet förstår behovet jag pekar på, men tyvärr inte verkar kunna göra särskilt mycket åt.
Så jag tog konsekvenserna åt andra hållet. Chefernas första arbetsbeskrivning ålade mig arbete både på den kreativa chefens och produktchefen för böckers områden. De ville alltså ta godbitarna ur mig utan att ge något tillbaka. Detta vill jag förstås inte gå med på, utan skalade bort allt som hade med sådant jag inte skulle få befatta mig med på samtliga områden.
Av den ursprungliga listan på 8-9 punkter, min lista på 16-17 diton, blev det nu 4-5 punkter med beskrivningar på vad min tjänst skulle innebära. Fine! Jag tog skeden i vacker hand med orden att jag kommer att säga ifrån när jag får jobb i knät som inte låg under denna, min nya arbetsbeskrivning.
I förra veckan dök det första upp. Jag levererade en idé om vad vi bör göra med en av våra böcker vars filmatisering snart har premiär. Den föll i god jord. Men när svaret på frågan om vem som skulle göra jobbet visade sig vara jag tackade jag artigt men bestämt nej och förklarade varför.
Därmed blev det en ny runda kring vad min nya sysselsättning innebär. Utan några större resultat, varför jag nu har bestämt mig för att tacka nej till tjänsten helt och hållet. Tyvärr. Det är en kul tjänst, men jag tänker inte låta mig utnyttjas eller hunsas. Då tappar jag respekten för mig själv.
Uppenbarligen var denna omorganisation inte alldeles lätt, eftersom det tog mer än ett halvår innan något hände. Jag hade frågat vid flera tillfällen hur det gick, och tipsat om vad den kommande tjänsten skulle kunna innebära för den som fick jobbet.
Även om det väl egentligen inte fanns någon annan mer lämpad för tjänsten bland den nuvarande personalen, blev det aldrig uttalat att jag skulle få den. Inte förrän i höstas, tio (10!) minuter innan omorganisationen skulle presenteras för hela personalen blev jag inkallad till redaktionschefen som berättade om den nya tjänsten och hoppades att jag ville ha den. Tjänsten hade titeln ”Bokredaktör”, men eftersom ”huvudansvarig bokredaktör” och ”editor-in-chief” var beskrivningar tiden strax före denna förfrågan tackade jag ja.
Av detta blev det intet.
Arbetsbeskrivningen som presenterades kändes ofärdig och jag byggde ut den. Dels för att göra den mer konsekvent, dels för att anpassa den mer till den erfarenhet jag har på området och som kunde komma företaget till gagn.
Denna nya arbetsbeskrivning avslutades också med en annan titel, helt i linje med ovan nämnda titlar som hade nämnts under omorganisationsarbetet.
Affärsområdeschefen slog bakut och svarade, genom redaktionschefen, att det inte kunde bli tal om vare sig ny roll eller annan lön. Och lön hade jag själv inte ens nämnt vid det här laget.
Därför hade vi ett nytt möte, redaktionschefen och jag. Han är en bra kille, som jag vet förstår behovet jag pekar på, men tyvärr inte verkar kunna göra särskilt mycket åt.
Så jag tog konsekvenserna åt andra hållet. Chefernas första arbetsbeskrivning ålade mig arbete både på den kreativa chefens och produktchefen för böckers områden. De ville alltså ta godbitarna ur mig utan att ge något tillbaka. Detta vill jag förstås inte gå med på, utan skalade bort allt som hade med sådant jag inte skulle få befatta mig med på samtliga områden.
Av den ursprungliga listan på 8-9 punkter, min lista på 16-17 diton, blev det nu 4-5 punkter med beskrivningar på vad min tjänst skulle innebära. Fine! Jag tog skeden i vacker hand med orden att jag kommer att säga ifrån när jag får jobb i knät som inte låg under denna, min nya arbetsbeskrivning.
I förra veckan dök det första upp. Jag levererade en idé om vad vi bör göra med en av våra böcker vars filmatisering snart har premiär. Den föll i god jord. Men när svaret på frågan om vem som skulle göra jobbet visade sig vara jag tackade jag artigt men bestämt nej och förklarade varför.
Därmed blev det en ny runda kring vad min nya sysselsättning innebär. Utan några större resultat, varför jag nu har bestämt mig för att tacka nej till tjänsten helt och hållet. Tyvärr. Det är en kul tjänst, men jag tänker inte låta mig utnyttjas eller hunsas. Då tappar jag respekten för mig själv.
7.2.06
Komisk Einstein
Sjukskriven som jag är botaniserade jag bland tv-kanalerna och landade i UR:s serie om Människan Einstein. Tisdagens avsnitt (en repris från i söndags) hette Mirakelåret och handlade om Den särskilda relativitetsteorin. Serien verkar ganska väl genomförd, med iscensatta experiment och intervjuer med Einstein själv.
Einstein slog mig som en komisk figur och jag undrade ett tag vad det var för slags serie. Men det hela förhöll sig hela tiden vetenskapligt och socialt kring denne byråkrat på det schweiziska patentverket.
När eftertexten rullar fram namnet på skådespelaren som porträtterar Einstein inser jag varifrån den komiska känslan kom – Andrew Sachs!
Manuel i Pang i bygget, alltså. Intressant val av skådis, men så verkar tv-serien vara populärvetenskapligt inriktad också. Que?
Einstein slog mig som en komisk figur och jag undrade ett tag vad det var för slags serie. Men det hela förhöll sig hela tiden vetenskapligt och socialt kring denne byråkrat på det schweiziska patentverket.
När eftertexten rullar fram namnet på skådespelaren som porträtterar Einstein inser jag varifrån den komiska känslan kom – Andrew Sachs!
Manuel i Pang i bygget, alltså. Intressant val av skådis, men så verkar tv-serien vara populärvetenskapligt inriktad också. Que?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)