Respektera sig själv

Förra våren stod min arbetsplats inför en omorganisation. Framför allt handlade denna i vanlig ordning om hur man skulle organisera arbete på marknadsavdelningen. Men en ny redaktionell tjänst skulle också utformas – en huvudansvarig bokredaktör fanns det behov av och jag påtalade förstås min kunskap och erfarenhet på området.
Uppenbarligen var denna omorganisation inte alldeles lätt, eftersom det tog mer än ett halvår innan något hände. Jag hade frågat vid flera tillfällen hur det gick, och tipsat om vad den kommande tjänsten skulle kunna innebära för den som fick jobbet.
Även om det väl egentligen inte fanns någon annan mer lämpad för tjänsten bland den nuvarande personalen, blev det aldrig uttalat att jag skulle få den. Inte förrän i höstas, tio (10!) minuter innan omorganisationen skulle presenteras för hela personalen blev jag inkallad till redaktionschefen som berättade om den nya tjänsten och hoppades att jag ville ha den. Tjänsten hade titeln ”Bokredaktör”, men eftersom ”huvudansvarig bokredaktör” och ”editor-in-chief” var beskrivningar tiden strax före denna förfrågan tackade jag ja.
Av detta blev det intet.

Arbetsbeskrivningen som presenterades kändes ofärdig och jag byggde ut den. Dels för att göra den mer konsekvent, dels för att anpassa den mer till den erfarenhet jag har på området och som kunde komma företaget till gagn.
Denna nya arbetsbeskrivning avslutades också med en annan titel, helt i linje med ovan nämnda titlar som hade nämnts under omorganisationsarbetet.
Affärsområdeschefen slog bakut och svarade, genom redaktionschefen, att det inte kunde bli tal om vare sig ny roll eller annan lön. Och lön hade jag själv inte ens nämnt vid det här laget.
Därför hade vi ett nytt möte, redaktionschefen och jag. Han är en bra kille, som jag vet förstår behovet jag pekar på, men tyvärr inte verkar kunna göra särskilt mycket åt.
Så jag tog konsekvenserna åt andra hållet. Chefernas första arbetsbeskrivning ålade mig arbete både på den kreativa chefens och produktchefen för böckers områden. De ville alltså ta godbitarna ur mig utan att ge något tillbaka. Detta vill jag förstås inte gå med på, utan skalade bort allt som hade med sådant jag inte skulle få befatta mig med på samtliga områden.
Av den ursprungliga listan på 8-9 punkter, min lista på 16-17 diton, blev det nu 4-5 punkter med beskrivningar på vad min tjänst skulle innebära. Fine! Jag tog skeden i vacker hand med orden att jag kommer att säga ifrån när jag får jobb i knät som inte låg under denna, min nya arbetsbeskrivning.

I förra veckan dök det första upp. Jag levererade en idé om vad vi bör göra med en av våra böcker vars filmatisering snart har premiär. Den föll i god jord. Men när svaret på frågan om vem som skulle göra jobbet visade sig vara jag tackade jag artigt men bestämt nej och förklarade varför.
Därmed blev det en ny runda kring vad min nya sysselsättning innebär. Utan några större resultat, varför jag nu har bestämt mig för att tacka nej till tjänsten helt och hållet. Tyvärr. Det är en kul tjänst, men jag tänker inte låta mig utnyttjas eller hunsas. Då tappar jag respekten för mig själv.

Komisk Einstein

Sjukskriven som jag är botaniserade jag bland tv-kanalerna och landade i UR:s serie om Människan Einstein. Tisdagens avsnitt (en repris från i söndags) hette Mirakelåret och handlade om Den särskilda relativitetsteorin. Serien verkar ganska väl genomförd, med iscensatta experiment och intervjuer med Einstein själv.
Einstein slog mig som en komisk figur och jag undrade ett tag vad det var för slags serie. Men det hela förhöll sig hela tiden vetenskapligt och socialt kring denne byråkrat på det schweiziska patentverket.
När eftertexten rullar fram namnet på skådespelaren som porträtterar Einstein inser jag varifrån den komiska känslan kom – Andrew Sachs!
Manuel i Pang i bygget, alltså. Intressant val av skådis, men så verkar tv-serien vara populärvetenskapligt inriktad också. Que?