Bergman är död – konsten är inte färdig

Ingmar Bergman är död. Nyheten överraskade, men kom väl knappast som en chock. Dämonregissören var gammal och jag minns att jag, efter det där halvtimmesprogrammet K-special sände i våras, tyckte att han inte borde ställa upp på fler televiserade intervjuer.
Många ord om Bergmans storhet har sagts, skrivits och publicerats det senaste dygnet. Jag har glatts åt att man ändå såhär i efterhand visar honom den aktning han är värd.
För mig som filmvetare med fokus på svensk film i synnerhet är det kanske inte konstigt att det alltid har funnits en tyngd i mannens produktion. Men personligen har det inte varit Bergman som fångat mitt intresse mest. Det har snarare varit den svenska produktionen från ljudfilmens tidiga år och framförallt handlat om pilsnerrullarna, som ligger mig närmast hjärtat. Och här finns en koppling till Bergman, som även han uttryckte sin uppskattning för dessa filmer.
På Göteborgs universitet var jag en period lärare i filmvetenskap med ansvar för delkurserna Europeiska filmkulturer och Televisionens genreberättande. Bergman var viktig för båda kurserna.
Vad gäller den senare var Bergman intresserad av vad man kunde göra med tv-mediet. Med tv-serien Scener ur ett äktenskap berörde han den svenska folksjälen på ett sätt han inte gjorde på vita duken förrän med filmen Fanny och Alexander. Dessutom valde han att göra sorti som regissör med tv-filmen Saraband.
På föreläsningarna om svensk film i den förra delkursen hade Bergman förstås sin självskrivna plats, men under de åren jag höll i kursen var aldrig någon av hans filmer obligatorisk. Är man så pass intresserad av film att man läser ämnet akademiskt, så bör man ha sett de viktigare filmerna ur hans produktion. Då fanns det andra filmer som kanske inte var alldeles självklara för studenterna att se.
Bergman och folksjälen är annars ett kapitel som jag skulle kunna skriva mycket om. Jag behöver bara lyssna på farsgubben när regissören kommer på tal, för att förstå hur positiv kritik kommit att påverka vad gemene man tycker om honom. De kritiker som recenserar film ur ett konstnärligt perspektiv diskuterar ofta över huvudet på ”vanligt folk”. Och den typen av kritik skapar lätt en sned syn på film och annan konst med för den delen, vilket är synd. Att farsan sedan tror att ALLA Bergmans filmer ansetts vara bra är en annan missuppfattning jag tror han delar med många.
Även om det ofta fanns underliggande berättelser motiv i Bergmans filmer, finns där alltid en berättelse att förstå utan förkunskaper. Sedan kan man förstås alltid uppskatta konst mer med kunskap kring verken. Bergman har dock hellre låtit hans verk tala för sig själva och föredragit att åskådaren bildat sig en egen uppfattning om hans verk.
Och det här är ju något som gäller alla former av uttryck: Konsten är inte färdig förrän den når betraktaren.
Bergmans konst kommer leva länge än.

Den onde sjefen

Vet inte om jag skrivit om detta innan, men jag blev intervjuad av norska Rocky-magasinet i våras. Nu har jag fått numret med intervjun i min hand.
I avdelningen Payback får människor som figurerat i serien komma till tals och under rubriken "Den onde sjefen" blev jag nog ett ganska tråkigt intervjuobjekt ändå, även om de lyckades blanda ihop uppgifter.
Risken att bli felciterad var en av anledningarna till att jag länge avböjde att ställa upp. Men de fortsatte tjata och när jag försäkrat mig om att få korrläsa texten gav jag till sist vika. Men trots kommentarer och korrigeringar gjordes inga ändringar. Därav faktafelen.
Men att faktarutan presenterar mig som 34 år och påstår att jag jobbar som HR på Stockholmsbörsen får man kanske se som en bonus!?! Åtminstone lär ingen som känner mig ta texten på allvar …

Sture Lagerwall. Teatergeni – och busfrö

Tredje biografin jag läser av Ulf Kjellström är ”Teatergeni – och busfrö” om Sture Lagerwall. Tyvärr är den här inte lika bra som de två tidigare (om Thor Modéen respektive Åke Söderblom).
Det verkar inte finnas särskilt mycket fakta att presentera kring Sture Lagerwall då det mesta verkar taget från olika tidningar och andra biografier. Tyvärr blir det ganska tunt.
Kjellströms biografier om Modéen och Söderblom var hyggligt välfyllda ur den här aspekten, förmodligen tack vare tämligen rika faktakällor (särskilt i det senare fallet). Vad som kanske kändes lite tråkigt i dessa båda böcker var det extremt strama kronologiska berättandet, där allting sorterades in under årtal. Här skulle dock detta upplägg varit önskvärt. Lagerwall-biografin tenderar att bli rörig här och var och man frågar sig om Kjellström haft en redaktör att bolla med.

Sture Lagerwall. Teatergeni – och busfrö 183 sidor. Författare: Ulf Kjellström Förlag: Norlén och Slottner

Allt

På Veteranmarknaden i Strängstorp i dag hittade jag en gammal tidning från 1950-talet som hette Allt. Med tanke på att det var ett liknande format som tidningen Det bästa, både i utförande och innehåll, så valde de ett lämpligt namn. Inget snack om vem man konkurrerade med. Kul!

Skannern inkopplad

Nu är den nya skannern inkopplad. Inför slutfärdigandet av den bok jag hållit på med i snart tio år behöver jag skanna om en hel del av de bilder vi i Göteborgs seriefrämjande använde i artikelserien boken bygger på. Och det visade sig vara billigare att köpa en skanner än att lämna in bilderna för skanning på något företag.
Men själva inköpet är tveeggat. I dag är inte skannerbehovet så stort. Definitivt inte så stort som det var under mina förläggarår på 1990-talet. Men i dag är de billigare och jag har råd … men ändå rumlar materialistsamvetet runt i magen på mig.

Var är varumärket?

Det är inte klokt hur Sony Ericsson beter sig mot sina kunder. Två telefoner har jag införskaffat på kort tid (privat och jobb), och båda gångerna har jag varit tvungen att lämna tillbaka dem. Eller rättare – och det är här Ericssons skamliga hanterande av sina kunder kommer in – lämnat in dem för reparation!
Om man bortser från den tid det tar att få en ny telefon (och i bägge dessa fall har det lätt varit fråga om två-tre veckor, minst. Jobbmobilen har jag i skrivande stund ännu inte fått tillbaka.), hur kan man bete sig så när kunden köper något nytt, och sedan får tillbaka något reparerat.
Är man över huvud taget inte rädd om sitt varumärke?

Drömpojkarna

På Serietekets tillställning igår träffade jag några gamla bekanta seriemänniskor och vi tog igen lite av vad som hänt sedan sist. Jag berättade om nya jobbet, och att bossens första artikel publicerades i Thud 18 och att han senare blivit redaktionschef på BLM, bland annat.
Då blev en av bekantingarna nyfiken och började berätta om ett av sina absoluta favoritband, Drömpojkarna, som lirade på slutet av 1970-talet. Han hade alltid kopplat ihop personen i bandet med snubben på BLM. Bekanten bad mig kolla och det gjorde jag i dag.
Mycket riktigt visade det sig att bossen hade ett förflutet i det här bandet, och inte nog med det. Han hade skrivit en av deras bästsäljande singlar också. Vagabond heter låten och jag fick mig refrängen till del, innan han stack vidare till sin butik i Gamla stan.

Drömpojkarna – en kul svenskifiering av ett namn som känns typiskt amerikanskt. Och det under 1970-talet, då proggen stod som högst i kurs. Eller var namnet ironiskt menat? Måste kolla det. Återkommer i frågan.

Transformers

Efter Loisels föreläsning igår gick jag och mellangrabben på Transformers-premiären. Relationen till Transformers är helt klart en generationsfråga. Själv har jag ingen som helst koll på figurerna och historien, medan mellangrabben hade bra koll. Så bra att han njöt när ledaren för de ”goda” förvandlingsmaskinerna presenterade sig: ”I’m Optimus Prime!”
Men att den var 2.20 lång utan att det kändes i biostolen är ett gott betyg. Det var faktiskt en hygglig matiné-rulle och jag är glad att vi såg den på duk – i tv-formatet lär den blir tråkigare.
Men döm om min förvåning när publiken började applådera när eftertexterna började rulla!
Hopps?! Det har jag inte varit med om annat än på filmfestivaler och galapremiärer.

Loisel på Serieteket

I dag var jag och mellangrabben på Serieteket/Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på den franske serieskaparen Loisel. Vi kom dit 10 minuter innan utsatt tid och var först. När själva föreläsningen satte igång var det dock fullsatt.
Loisel är en fantastisk bildberättare som i enstaka bilder uttrycker och förmedlar hur mycket känslor som helst. Han är en av de jag minns bäst från Epix-åren på 1980-talet.
Men föreläsningen var väl sådär. Loisel snackade mest om hur han arbetar som serieskapare och bildkonstnär och det känns inte som om det är så stor skillnad mot andra kreatörer.
Eftersom Kristiina presenterade mig som förlagsmänniska, fick jag ett snack med Loisel, där vi diskuterade situationen i Sverige kontra kontinenten. Det visade sig att de upplagor han har på franska är lika låga som när man i Sverige ”satsar” på nya, stora europeiska serieskapare!
Men det var en trevlig prick, Loisel. Och det är kul att Serieteket lyckas få hit så många serieskapare av rang. Bara det är ett initiativ som bör uppmärksammas och bejakas.

Mellangrabben hade det inte alltför långtråkigt, även om han la sig på någon kudde under efterminglandet.