"Frågan är inte om det här är årets spel. Frågan är om det inte är världens bästa spel någonsin." Det här var något brorsan hade hört eller läst om Super Mario Galaxy. Det kom ut igår och vi köpte det på studs. det var den nästsista delen i min och grabbarnas Nintendo Wii-investering.
Spelat är bra. Förutom att det tog ett par minuter att vänja sig vid gravitationen, att man kan springa runt planeterna i de olika galaxerna, är det här spelet inte svårt – än så länge. Det är som det brukar i Super Mario-spelen, svårighetsgraden ökar eftersom. Men grafiken är härlig och spelet roligt. Man har kul när man spelar det, och det är viktigaste. Tillsammans löser vi äventyren jag, Simon och Quintus. Och det verkar vara lika enkelt att förstå för sexåringen som för mig, om inte lättare.
Men än så länge är det jag som kommit längst. Grabbarna menar att det beror på att jag spelat mest också, men det är bara elakt förtal.
2 kommentarer:
Har inte testat spelet i fråga, annars saknar jag faktiskt dom riktigt gamla Super Mario-spelen som kördes på Nintendo och Super Nintendo. Grymt kul att spela. Tycker inte riktigt att Super Mario passar i "3d-format". Men det är kanske en generationsfråga ... :)
Jodå. Mario i 3D rockar fett.
Jag minns svindelkänslan när jag körde Super Mario 64 första gången – att kunna snurra 360° på gubben!
Lite av samma svindelkänsla infann sig faktiskt med Galaxy också, eftersom man här måste hantera en uppånergående Mario samt jobba med gravitationen på flera planeter.
Vad gäller gamla Mario-spel så finns det en del nostalgiska inslag i Wii-spelen, då mönster och melodier dyker upp från förr.
Kanske är det ännu mer i Mario Party 8, där figurerna också kan bli 8-bitars-varianter igen.
Skicka en kommentar