Mannen utan öde

Det känns som om det har blivit en hel del enklare litteratur i sommar. Både Jonas Gardells i och för sig allvarliga Jenny och Isprinsessan av Camilla Läckberg fick mig att vilja sätta tänderna i något annat. Valet föll på Mannen utan öde av Nobelpristagaren Imre Kertész.

Mannen … är egentligen ingen självbiografisk historia, även om man kan tro det. Romanen berättar om en tonåring i Budapest, som intet ont anande hamnar i koncentrationsläger efter koncentrationsläger. Historien återberättas enbart genom huvudpersonen tankar.
Till en början retar man sig över fjortonåringens naivitet: förstår han inte vad som är på gång? Men faderns tidiga avfärd mot arbetslägren sker med matsäck och viss förhoppning från hans omgivning, så varför skulle grabben förstå vad som händer?
Att historien berättas på det här sättet gör också att den drabbar läsaren samtidigt som pojkens upplevelser rullas upp. Och det faktum att man sitter med facit i hand gör läsningen och upplevelsen mer hemsk för oss än för honom. Med nyfikna ögon berättar han vad som händer, hur han stör sig på vissa skeenden och försöker finna sig i vad som sker. Aldrig försöker han egentligen ta plats utan tar bara dagen som den kommer, vilket också på sätt och vis blir hans räddning.

Ämnet är tungt, men det här en tämligen lättläst roman – om man kommer över de onödigt långa meningarna, som berättelsen bygger på. För så är det förmodligen. De långa meningarna ska vara pojkens flödande tankars berättelser. Men ändå. En punkt här och där hade inte skadat.

Nåja, farsan ska få ett ex när han fyller 60. Det här är verkligen hans gata.

Titel: Mannen utan öde Författare: Imre Kertész Förlag: Norstedts Pan