Det här är egentligen bara ett inlägg för att inte låta ett år passera sedan förra inlägget – och därmed tappa adressen.
Vid åtminstone tre tillfällen förra året tänkte jag att: NU är det dags för nytt inlägg. Men icke. Och så kom nyåret och DÅ var det ju lämpligt att summera 2006. Men icke.
Det var helt enkelt för mycket förra året. Våren, sommaren och hösten var tunga på olika sätt, både privat och professionellt. När jag inte kunde göra jobbets stora satsning för våren – Gastons jubileumsbox som kom ut i februari i år – utan att det blev gnissel för att jag jobbade för mycket och att man till slut höll inne min lön, så insåg jag att jag var på fel ställe. Åtminstone i den position jag hade då.
Turligt nog dök korsordsjobbet upp och det är faktiskt tämligen lugnt än så länge. Ja, inte PÅ jobbet, alltså. Men på fritiden. Jag har inte hunnit vänja mig vid att faktiskt ha tid på kvällarna. Å andra sidan har jag satt igång ett nytt projekt som jag hoppas kunna börja ta itu med ordentligt i och med nästa vecka.
19.3.07
29.3.06
Gratis DN – ett tungt arbete
För en månad sedan gick jag ut på dn.se för att läsa någon recension eller om det kan ha varit om Elit-listan. I ett pop up-fönster fick jag då erbjudande om gratis DN i en månad. Gratis är gott, sägs det. Men icke.
Hade jag tänkt mig för lite hade jag kanske låtit DN vara, särskilt som jag har den på jobbet, men jag tackade ja, med en förhoppning om att kunna fördjupa mig i Kulturdelen, framförallt.
Men det blev ett tungt arbete. DN samlades under min postlåda när jag kommit hem trött. Vissa dagar har jag tagit mig i kragen och samlat dem i pappersåtervinningen. Helgerna har jag hunnit läsa lite i tidningen och det slog mig att man kanske kunde få en söndagsprenumeration (var det inte så förr i tiden – eller såldes den bara vid dörren?).
Då ringde en glatt hajpad försäljare och utgick från att jag var jätteglad som haft DN gratis i en månad och att jag självklart insett hur bra det var att ha den. När jag invände att den bara funkat för mig på helgerna hade han det perfekta erbjudandet till mig. Jag skulle fortsättningsvis – under ett halvår – få tidningen, men bara betala för helgerna!
Jag frågade om det inte gick att bara få den på helgerna, men det gick inte. Istället lät det som om killen inte förstått mina invändningar och började fylla i en blankett. Jag avbröt honom tvärt och han blev lätt förstummad. Men vi la på.
I dag kom så ett brev med ett erbjudande om att fortsätta min DN-prenumeration, med den fantastiska rabatten 25 %!
”Aha, jag ville inte ha det bättre erbjudandet på telefon… Därför får jag ett sämre i brevlådan… Tack DN, för att ni inte förolämpar min intelligens!”
Hade jag tänkt mig för lite hade jag kanske låtit DN vara, särskilt som jag har den på jobbet, men jag tackade ja, med en förhoppning om att kunna fördjupa mig i Kulturdelen, framförallt.
Men det blev ett tungt arbete. DN samlades under min postlåda när jag kommit hem trött. Vissa dagar har jag tagit mig i kragen och samlat dem i pappersåtervinningen. Helgerna har jag hunnit läsa lite i tidningen och det slog mig att man kanske kunde få en söndagsprenumeration (var det inte så förr i tiden – eller såldes den bara vid dörren?).
Då ringde en glatt hajpad försäljare och utgick från att jag var jätteglad som haft DN gratis i en månad och att jag självklart insett hur bra det var att ha den. När jag invände att den bara funkat för mig på helgerna hade han det perfekta erbjudandet till mig. Jag skulle fortsättningsvis – under ett halvår – få tidningen, men bara betala för helgerna!
Jag frågade om det inte gick att bara få den på helgerna, men det gick inte. Istället lät det som om killen inte förstått mina invändningar och började fylla i en blankett. Jag avbröt honom tvärt och han blev lätt förstummad. Men vi la på.
I dag kom så ett brev med ett erbjudande om att fortsätta min DN-prenumeration, med den fantastiska rabatten 25 %!
”Aha, jag ville inte ha det bättre erbjudandet på telefon… Därför får jag ett sämre i brevlådan… Tack DN, för att ni inte förolämpar min intelligens!”
7.3.06
Betänketid
Det ska kanske sägas att jag tillfälligt tagit tillbaka mitt arbete som bokredaktör. Omständigheter på jobbet har gjort att man bett mig om detta och jag ansett det vara värt det.
Får se hur länge det håller…
Får se hur länge det håller…
28.2.06
Respektera sig själv
Förra våren stod min arbetsplats inför en omorganisation. Framför allt handlade denna i vanlig ordning om hur man skulle organisera arbete på marknadsavdelningen. Men en ny redaktionell tjänst skulle också utformas – en huvudansvarig bokredaktör fanns det behov av och jag påtalade förstås min kunskap och erfarenhet på området.
Uppenbarligen var denna omorganisation inte alldeles lätt, eftersom det tog mer än ett halvår innan något hände. Jag hade frågat vid flera tillfällen hur det gick, och tipsat om vad den kommande tjänsten skulle kunna innebära för den som fick jobbet.
Även om det väl egentligen inte fanns någon annan mer lämpad för tjänsten bland den nuvarande personalen, blev det aldrig uttalat att jag skulle få den. Inte förrän i höstas, tio (10!) minuter innan omorganisationen skulle presenteras för hela personalen blev jag inkallad till redaktionschefen som berättade om den nya tjänsten och hoppades att jag ville ha den. Tjänsten hade titeln ”Bokredaktör”, men eftersom ”huvudansvarig bokredaktör” och ”editor-in-chief” var beskrivningar tiden strax före denna förfrågan tackade jag ja.
Av detta blev det intet.
Arbetsbeskrivningen som presenterades kändes ofärdig och jag byggde ut den. Dels för att göra den mer konsekvent, dels för att anpassa den mer till den erfarenhet jag har på området och som kunde komma företaget till gagn.
Denna nya arbetsbeskrivning avslutades också med en annan titel, helt i linje med ovan nämnda titlar som hade nämnts under omorganisationsarbetet.
Affärsområdeschefen slog bakut och svarade, genom redaktionschefen, att det inte kunde bli tal om vare sig ny roll eller annan lön. Och lön hade jag själv inte ens nämnt vid det här laget.
Därför hade vi ett nytt möte, redaktionschefen och jag. Han är en bra kille, som jag vet förstår behovet jag pekar på, men tyvärr inte verkar kunna göra särskilt mycket åt.
Så jag tog konsekvenserna åt andra hållet. Chefernas första arbetsbeskrivning ålade mig arbete både på den kreativa chefens och produktchefen för böckers områden. De ville alltså ta godbitarna ur mig utan att ge något tillbaka. Detta vill jag förstås inte gå med på, utan skalade bort allt som hade med sådant jag inte skulle få befatta mig med på samtliga områden.
Av den ursprungliga listan på 8-9 punkter, min lista på 16-17 diton, blev det nu 4-5 punkter med beskrivningar på vad min tjänst skulle innebära. Fine! Jag tog skeden i vacker hand med orden att jag kommer att säga ifrån när jag får jobb i knät som inte låg under denna, min nya arbetsbeskrivning.
I förra veckan dök det första upp. Jag levererade en idé om vad vi bör göra med en av våra böcker vars filmatisering snart har premiär. Den föll i god jord. Men när svaret på frågan om vem som skulle göra jobbet visade sig vara jag tackade jag artigt men bestämt nej och förklarade varför.
Därmed blev det en ny runda kring vad min nya sysselsättning innebär. Utan några större resultat, varför jag nu har bestämt mig för att tacka nej till tjänsten helt och hållet. Tyvärr. Det är en kul tjänst, men jag tänker inte låta mig utnyttjas eller hunsas. Då tappar jag respekten för mig själv.
Uppenbarligen var denna omorganisation inte alldeles lätt, eftersom det tog mer än ett halvår innan något hände. Jag hade frågat vid flera tillfällen hur det gick, och tipsat om vad den kommande tjänsten skulle kunna innebära för den som fick jobbet.
Även om det väl egentligen inte fanns någon annan mer lämpad för tjänsten bland den nuvarande personalen, blev det aldrig uttalat att jag skulle få den. Inte förrän i höstas, tio (10!) minuter innan omorganisationen skulle presenteras för hela personalen blev jag inkallad till redaktionschefen som berättade om den nya tjänsten och hoppades att jag ville ha den. Tjänsten hade titeln ”Bokredaktör”, men eftersom ”huvudansvarig bokredaktör” och ”editor-in-chief” var beskrivningar tiden strax före denna förfrågan tackade jag ja.
Av detta blev det intet.
Arbetsbeskrivningen som presenterades kändes ofärdig och jag byggde ut den. Dels för att göra den mer konsekvent, dels för att anpassa den mer till den erfarenhet jag har på området och som kunde komma företaget till gagn.
Denna nya arbetsbeskrivning avslutades också med en annan titel, helt i linje med ovan nämnda titlar som hade nämnts under omorganisationsarbetet.
Affärsområdeschefen slog bakut och svarade, genom redaktionschefen, att det inte kunde bli tal om vare sig ny roll eller annan lön. Och lön hade jag själv inte ens nämnt vid det här laget.
Därför hade vi ett nytt möte, redaktionschefen och jag. Han är en bra kille, som jag vet förstår behovet jag pekar på, men tyvärr inte verkar kunna göra särskilt mycket åt.
Så jag tog konsekvenserna åt andra hållet. Chefernas första arbetsbeskrivning ålade mig arbete både på den kreativa chefens och produktchefen för böckers områden. De ville alltså ta godbitarna ur mig utan att ge något tillbaka. Detta vill jag förstås inte gå med på, utan skalade bort allt som hade med sådant jag inte skulle få befatta mig med på samtliga områden.
Av den ursprungliga listan på 8-9 punkter, min lista på 16-17 diton, blev det nu 4-5 punkter med beskrivningar på vad min tjänst skulle innebära. Fine! Jag tog skeden i vacker hand med orden att jag kommer att säga ifrån när jag får jobb i knät som inte låg under denna, min nya arbetsbeskrivning.
I förra veckan dök det första upp. Jag levererade en idé om vad vi bör göra med en av våra böcker vars filmatisering snart har premiär. Den föll i god jord. Men när svaret på frågan om vem som skulle göra jobbet visade sig vara jag tackade jag artigt men bestämt nej och förklarade varför.
Därmed blev det en ny runda kring vad min nya sysselsättning innebär. Utan några större resultat, varför jag nu har bestämt mig för att tacka nej till tjänsten helt och hållet. Tyvärr. Det är en kul tjänst, men jag tänker inte låta mig utnyttjas eller hunsas. Då tappar jag respekten för mig själv.
7.2.06
Komisk Einstein
Sjukskriven som jag är botaniserade jag bland tv-kanalerna och landade i UR:s serie om Människan Einstein. Tisdagens avsnitt (en repris från i söndags) hette Mirakelåret och handlade om Den särskilda relativitetsteorin. Serien verkar ganska väl genomförd, med iscensatta experiment och intervjuer med Einstein själv.
Einstein slog mig som en komisk figur och jag undrade ett tag vad det var för slags serie. Men det hela förhöll sig hela tiden vetenskapligt och socialt kring denne byråkrat på det schweiziska patentverket.
När eftertexten rullar fram namnet på skådespelaren som porträtterar Einstein inser jag varifrån den komiska känslan kom – Andrew Sachs!
Manuel i Pang i bygget, alltså. Intressant val av skådis, men så verkar tv-serien vara populärvetenskapligt inriktad också. Que?
Einstein slog mig som en komisk figur och jag undrade ett tag vad det var för slags serie. Men det hela förhöll sig hela tiden vetenskapligt och socialt kring denne byråkrat på det schweiziska patentverket.
När eftertexten rullar fram namnet på skådespelaren som porträtterar Einstein inser jag varifrån den komiska känslan kom – Andrew Sachs!
Manuel i Pang i bygget, alltså. Intressant val av skådis, men så verkar tv-serien vara populärvetenskapligt inriktad också. Que?
21.11.05
Familjen berikar kultursverige
Jag har i helgen tagit hand om en av våra författare, som kom till Stockholm för signering av sin nya bok och en intervju på Kulturhuset. Det blev mycket lyckat.
Signeringen drog över tiden och en timme blev två. Till intervjun var det fullt bland åhörarplatserna.
Senare på kvällen blev det middag och några pilsner. Det var trevligt att kunna samla nästan alla som arbetat med boken, våra vänner på Kulturhuset och författaren.
Men inget av detta hade fungerat utan familjen. Jag brukar försöka lägga den obekväma arbetstiden på de veckor jag inte har mina smågrabbar hemma. Och om inte det går brukar jag kunna byta kvällar och helger med deras mor. Men den här gången gick inte det.
Men den övriga familjen ställde upp. Utan farsan, brorsan och hans familj och så Åke, förstås hade inte den här helgen blivit av, och kultursverige hade varit en erfarenhet mindre.
Tack ska ni ha, allesamman!
Signeringen drog över tiden och en timme blev två. Till intervjun var det fullt bland åhörarplatserna.
Senare på kvällen blev det middag och några pilsner. Det var trevligt att kunna samla nästan alla som arbetat med boken, våra vänner på Kulturhuset och författaren.
Men inget av detta hade fungerat utan familjen. Jag brukar försöka lägga den obekväma arbetstiden på de veckor jag inte har mina smågrabbar hemma. Och om inte det går brukar jag kunna byta kvällar och helger med deras mor. Men den här gången gick inte det.
Men den övriga familjen ställde upp. Utan farsan, brorsan och hans familj och så Åke, förstås hade inte den här helgen blivit av, och kultursverige hade varit en erfarenhet mindre.
Tack ska ni ha, allesamman!
10.11.05
Rope + Repet = Ropet
Nere på Åhléns häromdagen såg jag att de sålde en dvd-box med Hitchcock-filmer. Det är Universal som gett ut den och innehållet var en fem-sex rullar för, kanske 500 spänn. Helt ok, med andra ord.
Men det var en annan sak jag reagerade på. Filmen Ropet från 1948 fanns med bland de utvalda... Och den filmen finns inte.
Däremot finns det en annan Hitchcock-rulle från samma år; The Rope, som på svenska fick titeln Repet.
Det här är inte någon av Hitchcocks höjdare, men värd att se en gång för den lek med filmmediet den ändå är.
Hitchcock ville skapa illusionen av en film som upplevdes live, och fejkade bort alla klipp. Detta lyckades man med genom att plåta så länge filmrullarna räckte. När det var dags att byta rulle panorerade kameran sonika in bakom en möbel, en dörrpost eller liknande och så fortsatte man med nästa rulle därifrån. Inte alldeles lätt att sköta smidigt, och man lyckades väl egentligen inte heller särskilt bra.
Nåja, hursomhelst är det pinsamt att se den dåliga korrekturläsningen av den påkostade boxen.
Visst, jag har också missat grejer i korrektur under mina år som förläggare och redaktör. Men aldrig så här grovt.
...hoppas de ansvariga på filmbolaget rodnar i helvetet. – Det skulle jag ha gjort!
Men det var en annan sak jag reagerade på. Filmen Ropet från 1948 fanns med bland de utvalda... Och den filmen finns inte.
Däremot finns det en annan Hitchcock-rulle från samma år; The Rope, som på svenska fick titeln Repet.
Det här är inte någon av Hitchcocks höjdare, men värd att se en gång för den lek med filmmediet den ändå är.
Hitchcock ville skapa illusionen av en film som upplevdes live, och fejkade bort alla klipp. Detta lyckades man med genom att plåta så länge filmrullarna räckte. När det var dags att byta rulle panorerade kameran sonika in bakom en möbel, en dörrpost eller liknande och så fortsatte man med nästa rulle därifrån. Inte alldeles lätt att sköta smidigt, och man lyckades väl egentligen inte heller särskilt bra.
Nåja, hursomhelst är det pinsamt att se den dåliga korrekturläsningen av den påkostade boxen.
Visst, jag har också missat grejer i korrektur under mina år som förläggare och redaktör. Men aldrig så här grovt.
...hoppas de ansvariga på filmbolaget rodnar i helvetet. – Det skulle jag ha gjort!
7.11.05
Star Wars Holiday Special
Sent om sider såg jag och mellangrabben äntligen Star Wars Holiday special i helgen. Det var ganska länge sedan jag lånade dvd:n av en kamrat och det har nästan blivit lite pinsamt att jag inte lämnat tillbaka den ännu. Men jag ville vänta in mellangrabben som varit på längre besök under den senaste veckans höstlov.
Men oj, vilken besvikelse det blev. Inte ens camp-värdet på de olika inslagen lyckades rädda den här tv-filmen. Mellangrabben hade sett fram emot det här ganska länge, men var beredd att ge upp redan efter en kvart. Själv visste jag ungefär hur filmen skulle bli och försökte peppa honon med att han förmodligen kommer vara den ende på plugget som sett filmen. Och jag lyckades i nästan hela filmens 97 minuter. På slutet började han dock lägga patiens.
Filmen utspelar sig hemma hos Chewbaccas familj, som väntar in honom till firandet av Lifeday. De oroliga familjemedlemmarna gnyr och morrar till varandra och gör utblickar via olika radio- och tv-sändningar, vilka fungerar som sketch-inslag i ett helgprogram. Men det är inte särskilt kul.
Jag fattar inte att Harrison Ford, Mark Hamill och Carrie Fisher har lånat sig till detta. Inte ens då, 1978, kan de ha varit i sådant behov av pengar att de behövde göra det här. Eller kan det vara så att man, när filmen spelades in, inte visste vilken succé Star Wars skulle bli och bara försökte rida på vågen? Hur som helst hoppas jag att de fick bra betalt.
Bättre var då de två andra inslagen på dvd:n. Och då kan ändå 56 reklamfilmer kring Star Wars-leksaker få vem som helst att bläddra på läpparna.
Mupparnas Star Wars-special mindes jag däremot från min barndom. Men inte för att Luke Skywalker och Chewbacca kom på besök, utan för att Scooter framför ”Six string orchestra” som jag på den tiden trodde var svensk i original som ”Brasses enmansband”.
Men frågan är om inte det roligaste ändå var att Chewies fruga har samma namn som min ena svägerska.
Men oj, vilken besvikelse det blev. Inte ens camp-värdet på de olika inslagen lyckades rädda den här tv-filmen. Mellangrabben hade sett fram emot det här ganska länge, men var beredd att ge upp redan efter en kvart. Själv visste jag ungefär hur filmen skulle bli och försökte peppa honon med att han förmodligen kommer vara den ende på plugget som sett filmen. Och jag lyckades i nästan hela filmens 97 minuter. På slutet började han dock lägga patiens.
Filmen utspelar sig hemma hos Chewbaccas familj, som väntar in honom till firandet av Lifeday. De oroliga familjemedlemmarna gnyr och morrar till varandra och gör utblickar via olika radio- och tv-sändningar, vilka fungerar som sketch-inslag i ett helgprogram. Men det är inte särskilt kul.
Jag fattar inte att Harrison Ford, Mark Hamill och Carrie Fisher har lånat sig till detta. Inte ens då, 1978, kan de ha varit i sådant behov av pengar att de behövde göra det här. Eller kan det vara så att man, när filmen spelades in, inte visste vilken succé Star Wars skulle bli och bara försökte rida på vågen? Hur som helst hoppas jag att de fick bra betalt.
Bättre var då de två andra inslagen på dvd:n. Och då kan ändå 56 reklamfilmer kring Star Wars-leksaker få vem som helst att bläddra på läpparna.
Mupparnas Star Wars-special mindes jag däremot från min barndom. Men inte för att Luke Skywalker och Chewbacca kom på besök, utan för att Scooter framför ”Six string orchestra” som jag på den tiden trodde var svensk i original som ”Brasses enmansband”.
Men frågan är om inte det roligaste ändå var att Chewies fruga har samma namn som min ena svägerska.
2.11.05
Ett småkryps liv
När barnen fyller år brukar de få välja både middagsmat och en film som vi ser bara familjen. Quintus blev 4 den 20 oktober och valde Ett småkryps liv. Men inte förrän igår hade vi tid att se filmen.
Själv gillar jag animerad film och har varit glad åt de erbjudanden det senaste året presenterat på både ICA och Coop. Två Disney- eller Pixar-rullar för två hundralappar är helt okej för mig. Häromdagen kom jag så hem med Ett småkryps liv och Quintus bestämde sig för att det var den vi skulle se.
I dag blev det av.
Jag mindes inte så mycket från filmen. Ramhandlingen i stort, förstås, Samuel Fröler och så att jag tyckte det var jäkla onödigt att göra den här filmen dataanimerad.
Därför fick vi en trivsam kväll tillsammans, Quintus, jag, Simon och mellangrabben – som är här på höstlovet. Filmen är bra, inte övertydlig i sitt budskap och så verkar man haft roligt när man gjort den.
Samuel Fröler som gräshoppsskurken Hoppers röst höll fortfarande riktigt hög klass och matchades bra av Ulf Brunnberg som den mesigare brorsan. Brunnbergs insats gick mig helt förbi senast. Björn Kjellman i huvudrollen var också bra.
Hur fungerade dataanimationen, då?
Jo, jag tror knappast man lyckats fånga myrorna och de andra insekternas minspel så väl i en ”vanlig” tecknad film.
Mitt minnes suckande över animationen kom alltså på skam. Inget snack om saken.
Och Quintus med bröder gillade den.
Själv gillar jag animerad film och har varit glad åt de erbjudanden det senaste året presenterat på både ICA och Coop. Två Disney- eller Pixar-rullar för två hundralappar är helt okej för mig. Häromdagen kom jag så hem med Ett småkryps liv och Quintus bestämde sig för att det var den vi skulle se.
I dag blev det av.
Jag mindes inte så mycket från filmen. Ramhandlingen i stort, förstås, Samuel Fröler och så att jag tyckte det var jäkla onödigt att göra den här filmen dataanimerad.
Därför fick vi en trivsam kväll tillsammans, Quintus, jag, Simon och mellangrabben – som är här på höstlovet. Filmen är bra, inte övertydlig i sitt budskap och så verkar man haft roligt när man gjort den.
Samuel Fröler som gräshoppsskurken Hoppers röst höll fortfarande riktigt hög klass och matchades bra av Ulf Brunnberg som den mesigare brorsan. Brunnbergs insats gick mig helt förbi senast. Björn Kjellman i huvudrollen var också bra.
Hur fungerade dataanimationen, då?
Jo, jag tror knappast man lyckats fånga myrorna och de andra insekternas minspel så väl i en ”vanlig” tecknad film.
Mitt minnes suckande över animationen kom alltså på skam. Inget snack om saken.
Och Quintus med bröder gillade den.
9.10.05
Raptus seriefestival 2005
Raptus seriefestival är något som norrmännen gärna framhåller som ett kul arrangemang. I år var det första gången för mig att bevista Bergen och festivalen.
Mycket kom på skam. Inträngt i ett hotells olika konferenslokaler och liknande salar fanns butiker som krängde serier. Att det känns trångt och kvalmigt är att ta till i underkant.
Bättre var då seminarie- och föreläsningsdelen. Särskilt den senare hade utrymme i bra tilltagna lokaler, som i de flesta fall åtminstone fylldes till 75 procent.
Årets fokus på norska serieskapare var också spännande, även om Nemis skapare Lise Myhre saknades. Dessutom kunde man kanske gjort mer av det som var.
Kul var också att diskutera seriemarknader i olika länder i ett öppet forum.
På den stora minussidan stod arrangörerna som gjorde flera släta figurer, varav den största måste vara att inte dela ut Raptus-priset som varje år går till någon som på något sätt gjort något förtjänstfullt för den tecknade serien. Anledningen: Man tyckte inte att det fanns någon som var värd det!
Och det här säger de under banketten, där större delen av de intressanta norska seriemänniskor äter middag.
Nåja, jag hade i alla fall trevligt tack vare norska kollegor och andra bekanta i branschen.
Och solen sken över Bergen, vilket tydligen tillhör undantagen. Men vilken vacker stad det är.
Mycket kom på skam. Inträngt i ett hotells olika konferenslokaler och liknande salar fanns butiker som krängde serier. Att det känns trångt och kvalmigt är att ta till i underkant.
Bättre var då seminarie- och föreläsningsdelen. Särskilt den senare hade utrymme i bra tilltagna lokaler, som i de flesta fall åtminstone fylldes till 75 procent.
Årets fokus på norska serieskapare var också spännande, även om Nemis skapare Lise Myhre saknades. Dessutom kunde man kanske gjort mer av det som var.
Kul var också att diskutera seriemarknader i olika länder i ett öppet forum.
På den stora minussidan stod arrangörerna som gjorde flera släta figurer, varav den största måste vara att inte dela ut Raptus-priset som varje år går till någon som på något sätt gjort något förtjänstfullt för den tecknade serien. Anledningen: Man tyckte inte att det fanns någon som var värd det!
Och det här säger de under banketten, där större delen av de intressanta norska seriemänniskor äter middag.
Nåja, jag hade i alla fall trevligt tack vare norska kollegor och andra bekanta i branschen.
Och solen sken över Bergen, vilket tydligen tillhör undantagen. Men vilken vacker stad det är.
2.10.05
Ingen kafferast!
Är nyligen hemkommen efter Bokmässan 2005.
På flera sätt är det här årets begivenhet i min bransch. Det är här det samlas flest kreatörer och byråkrater och enda gången på året som man träffar så många bekanta, kollegor och vänner.
För företagets del var det en lyckad tillställning. Inte lika mycket försäljning som förra året, men då var det också ett rekordår.
Däremot blev arrangemanget mindre lyckat på grund av vår monterchef, som gärna visade sin irritation över monterarbetarna som – till synes – inte arbetade. Jag vet inte i hur många fall han faktiskt hade rätt i den förmodade ”latheten”, men flera gånger tog han fel.
Jäkligast blev det den gången jag presenterade en författare som förhoppningsvis ska gå över till oss nästa år, för produktchefen och monterbossen kommer fram och ryter:
– Det är ingen kafferast det här!
Det är både lustigt och läskigt att se hur vissa människor blir med lite makt i händerna…
På flera sätt är det här årets begivenhet i min bransch. Det är här det samlas flest kreatörer och byråkrater och enda gången på året som man träffar så många bekanta, kollegor och vänner.
För företagets del var det en lyckad tillställning. Inte lika mycket försäljning som förra året, men då var det också ett rekordår.
Däremot blev arrangemanget mindre lyckat på grund av vår monterchef, som gärna visade sin irritation över monterarbetarna som – till synes – inte arbetade. Jag vet inte i hur många fall han faktiskt hade rätt i den förmodade ”latheten”, men flera gånger tog han fel.
Jäkligast blev det den gången jag presenterade en författare som förhoppningsvis ska gå över till oss nästa år, för produktchefen och monterbossen kommer fram och ryter:
– Det är ingen kafferast det här!
Det är både lustigt och läskigt att se hur vissa människor blir med lite makt i händerna…
15.7.05
Dr Caligaris kabinett - en amerikansk remake
I dag (torsdag) var jag på ett seminarium såg jag valda delar ur remaken av Dr Caligaris kabinett. Jag hade ingen aning om att en sådan var på gång.
"Caligari" är regissören David Fishers favoritifilm, så till den milda grad att han har gjort en nyinspelning av - agerandet!
Just det, bakgrunderna är skannade från den restaurerade 35-millimeterskopian som finns tillgänglig! Sedan har de amerikanska aktörerna fått agera utifrån originalet.
Problemet med de tidigare tyska aktörerna är tydligen löst tack vare att scenerna ofta varit tomma i någon sekvens av originalet, och det är det Fisher tagit vara på.
I de fall de tyska skådespelarna rört i hela rutan under hela scenen, har han helt enkelt sparat och satt ihop de olika bitarna som varit tomma.
Musik och dialog är också skriven till filmen. Musiken var okej, det lilla man fick höra.
På frågan om de fascistiska tendenser originalet påstods förebåda (vilket förmodligen kommer från Siegfried Kracauers bok), svarade Fisher att han i dialogen valt att fokusera på karaktärernas psykologiska utveckling. Vidare påstod han att karaktärer aldrig utvecklades i stumfilm(!).
Hur var den då? Jo. Inte klar. Men de scener som visades som klara var okej, faktiskt. I de "roughs" som visades såg man påtagliga problem med ljud- och bildsynk. Men jag antar att det fixar sig till premiären.
En sak såg jag som kanske blir svårare att fixa, och det var när skådisarna rörde sig i djupled i bild, då blev det tydligt att de gick på något annat an i sceneriet. Ungefär som i den där tv-serien om dinaosaurier, där man hade animerat in dem i filmad natur - de stod liksom ovanpå marken.
Det är, mig veterligen, första gången en film görs på det här sättet och man kan ju undra varför - särskilt som originalet är regissörens favortifilm alla kategorier.
Själv menade han att det närmast var en fix idé...
"Caligari" är regissören David Fishers favoritifilm, så till den milda grad att han har gjort en nyinspelning av - agerandet!
Just det, bakgrunderna är skannade från den restaurerade 35-millimeterskopian som finns tillgänglig! Sedan har de amerikanska aktörerna fått agera utifrån originalet.
Problemet med de tidigare tyska aktörerna är tydligen löst tack vare att scenerna ofta varit tomma i någon sekvens av originalet, och det är det Fisher tagit vara på.
I de fall de tyska skådespelarna rört i hela rutan under hela scenen, har han helt enkelt sparat och satt ihop de olika bitarna som varit tomma.
Musik och dialog är också skriven till filmen. Musiken var okej, det lilla man fick höra.
På frågan om de fascistiska tendenser originalet påstods förebåda (vilket förmodligen kommer från Siegfried Kracauers bok), svarade Fisher att han i dialogen valt att fokusera på karaktärernas psykologiska utveckling. Vidare påstod han att karaktärer aldrig utvecklades i stumfilm(!).
Hur var den då? Jo. Inte klar. Men de scener som visades som klara var okej, faktiskt. I de "roughs" som visades såg man påtagliga problem med ljud- och bildsynk. Men jag antar att det fixar sig till premiären.
En sak såg jag som kanske blir svårare att fixa, och det var när skådisarna rörde sig i djupled i bild, då blev det tydligt att de gick på något annat an i sceneriet. Ungefär som i den där tv-serien om dinaosaurier, där man hade animerat in dem i filmad natur - de stod liksom ovanpå marken.
Det är, mig veterligen, första gången en film görs på det här sättet och man kan ju undra varför - särskilt som originalet är regissörens favortifilm alla kategorier.
Själv menade han att det närmast var en fix idé...
Gadden borta?
Är i San Diego för jobbets räkning. Det är stor seriemässa här och tredje gången jag åker.
Tidigare år har det alltid varit roligt att komma hit. Något att se fram emot.
Men i år vet jag inte … har varken ork eller lust att gå runt och snacka med folk.
Kanske börjar de otaliga okrediterade timmarna jag lägger ned på jobbet ta ut sin rätt? Tidigare har det gått i vågor, men jag trodde att det skulle kännas bättre här.
Tidigare år har det alltid varit roligt att komma hit. Något att se fram emot.
Men i år vet jag inte … har varken ork eller lust att gå runt och snacka med folk.
Kanske börjar de otaliga okrediterade timmarna jag lägger ned på jobbet ta ut sin rätt? Tidigare har det gått i vågor, men jag trodde att det skulle kännas bättre här.
8.7.05
Andra semesterveckan: Jobb!!
Första semesterveckan avlöpte ovanligt bra. Sol hela veckan och jag behövde bara arbeta lite då och då på nätterna.
Nu har andra semesterveckan snart gått och jag har lämnat ifrån mig Simon och Quintus till sin mamma, för färd till västkusten. Det blir snabbt tomt.
Samtidigt har det blivit mindre semester här hemma, då jobbet med alla sina deadlines pockar på.
Vi är alldeles för få på redaktionen. Ska man ha någon slags semester ver huvud taget, måste man jobba undan. Med andan i halsen börjar man sedan sin semester. På samma sätt avslutas den, då man vet att det är högar med arbete som väntar.
Visst hann jag med lite korrläsning och liknande i Grebbestad. Men det skedde på nätterna och var hanterbart. Den här veckan har det accentuerat och även om jag försökt arbeta nätter även här, har morgnarna kommit till skada och man får dåligt samvete för grabbarna.
Frågan är väl egentligen hur länge man orkar. Min spontana reaktion på att jag räknat fel och skulle arbeta tre veckor till innan det är dags för semester igen, istället för två, var lättnad.
– Hur sjukt är det?
Nu har andra semesterveckan snart gått och jag har lämnat ifrån mig Simon och Quintus till sin mamma, för färd till västkusten. Det blir snabbt tomt.
Samtidigt har det blivit mindre semester här hemma, då jobbet med alla sina deadlines pockar på.
Vi är alldeles för få på redaktionen. Ska man ha någon slags semester ver huvud taget, måste man jobba undan. Med andan i halsen börjar man sedan sin semester. På samma sätt avslutas den, då man vet att det är högar med arbete som väntar.
Visst hann jag med lite korrläsning och liknande i Grebbestad. Men det skedde på nätterna och var hanterbart. Den här veckan har det accentuerat och även om jag försökt arbeta nätter även här, har morgnarna kommit till skada och man får dåligt samvete för grabbarna.
Frågan är väl egentligen hur länge man orkar. Min spontana reaktion på att jag räknat fel och skulle arbeta tre veckor till innan det är dags för semester igen, istället för två, var lättnad.
– Hur sjukt är det?
27.5.05
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)