Jag var och såg Spider-Man 3 igår, tillsammans med Ewy och hennes barn. Filmen är lång och kalaset gick loss på 500 spänn för oss, exklusive parkering (85 kr) och lite förtäring innan, så att vi skulle stå oss mellan arbete och hemkomst. Det är inte utan att man förstår att folk slutar gå på bio.
Men filmen var bra, den bästa hittills. Även om jag egentligen aldrig snöat in på superhjältar, så var Spindelmannen min favorit i barndomen, och särskilt då episoderna som handlade om Peter Parker. För mig känns Spider-Man 3 som ett riktigt serietidningsäventyr. Skurkarna är fler, och de flesta av dem har mer än bara ett karaktärsdrag. Peter Parker får chansen att bli en ond cool snubbe och romantiken snubblar fram. Visst blir det lite smetigt i slutet, men det var okej (även om jag förvånades över att Sam Raimi vågade hålla i scenen mellan Sandman och Spider-Man så pass länge). Då var inledningen lite segare.
Kul att se Raimis gamla polare Bruce Campbell igen. Den här gången som en stereotyp fransk Maıtre d’, som står för lite buskisartad missförståndskomik. Campbell har haft andra roller i de tidigare filmerna.
Jag tycker nog att man lyckats ganska bra med att få slut på telefoner som ringer och människor som snackar för mycket på bio. Kanske beror det på att jag bytt biostad, så att säga, från Göteborg till Stockholm, men jag tror inte det. Nej, det beror nog snarare på de påminnande inslagen mellan reklamen och filmen.
Men ändå. Igår hade jag två kvinnor bakom mig som snackade hela tiden. Eftersom det var ganska hög ljudnivå (och ett schysst soundtrack av Danny Elfman, för övrigt), så störde det knappt. Men i de tystare scenerna, framförallt på slutet, blev det påtagligt störande. Dessutom dissade de filmen, och störde på så vis ännu mer. Jag blev förbaskad.
Därför tog jag tillfället i akt när eftertexterna rullade och vi började klä på oss. Jag vände mig om och sa: ”Att vuxna människor kan vara två så respektlösa snackpåsar!”, varpå de började försvara sig med att de ju inte kunde veta hur filmen skulle vara (!), och att det ju fanns gott om stolar tomma, så vi kunde ha flyttat oss.
”Eller så lämnar man biografen”, svarade jag. Då gick de.
3 kommentarer:
Redaktionschef!!! Grattis!
Meeeen Spidde #3, var den så bra?
Nja, jag tyckte den hade sina brister i story-strukturen och plotten var den samma som de tidigare. (Knasig skurk dyker upp. MJ kidnappas. Spidde räddar...)
Men vad 17, det var ändå rätt så juste underhållning för slantarna. Jag bara gnäller. :)
Tackar. Det här jobbet kom på tal redan under anställningsintervjun, men har av olika anledningar inte blivit av förrän nu.
Vad gäller Spindelmannen så blev det ju fylligare med en, två, tre skurkar som inte var endimensionella; flashbacks som kom till användning på ett bättre sätt än tidigare och en fåfäng hjälte – i båda gestalterna.
Men Jag tyckte det blev ett fylligare serietidningsäventyr den här gången.
Och så var det ju kul att Stan Lee fick dyka upp och säga "Tänk att EN man kan göra sådan skillnad."
Oj! Dina kommentarer till snackpåsarna ser jag vardagshjälte-status i. En inre men lika betydelsefull applåd av admiration för detta.
Skicka en kommentar