Kapten Stofil 27-28

Som ansvarig utgivare för den här tidningen tänker jag inte göra annat än att meddela att den är ute till bokmässan och på väg till prenumeranterna.
Ett fett dubbelnummer, som man ber om ursäkt för.

Elvis. Ingen dag utan ångest

Lagom till Bokmässan har jag läst den senaste Elvis-boken, som är den sjunde i raden. Möjligen är jag lite part i målet, eftersom jag varit inblandad i produktionen av fem av de tidigare utgåvorna.
Men Elvis är bra. I Metro kan den ju ibland få en att höja ögonbryenen, garva högt och ibland även försiktigt titta över tidningen för att se om någon ser att man läser serien.
I samlad form är serien bättre. Sammanhangen, karaktärerna samt Maria och Tony Cronstams humor kommer mer till sin rätt när man kan läsa fler strippar på en gång.

Nu har kreatörerna blivit med kotte också, vilket får flera hintar om i den här boken. Det ska bli kul att se hur det påverkar serien framöver.

Titel Elvis. Ingen dag utan ångest Författare Maria och Tony Cronstam Förlag Egmont

40 bast

Just det. Jag fyllde 40 igår. En trevlig middag med en hel del fina presenter blev det. Matkultur, litteratur, musik och tv dök upp bland paketen.
Mest rörd blev jag dock för ett Biffen och Bananen-original som Ewy gav mig. Då kunde jag inte hålla glädjetårarna tillbaka.

Predikanten

OK, som jag nämnt tidigare så skulle jag läsa de två första böckerna av Camilla Läckberg innan tv-serien började sändas. Nu är andra boken, Predikanten, avklarad och vad ska man säga – det blir bättre.
Jag gillar storyn i den förra boken, Isprinsessan, bättre, även om upplägget i den här är mer intrikat. Ett lik hittas i Kungsklyftan (framför allt känt för att vara klyftan i filmen om Ronja Rövardotter) och under detta skelett efter ytterligare två döda. Den senare tråden drar Läckberg i precis lagom, medan hon inte brer på alls med det religiösa tema som berättelsen ändå har. Kanske ville hon inte falla i fällan att fylla romanen med klyschor. Är det så är det förstås lovvärt, men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera på – varför inte? Läckberg har själv sagt i intervjuer att det hon sysslar med är underhållningslitteratur och som sådan kunde det gott få vara mer än det blir i alla fall. Kanske har en redaktör varit framme här och viftat varnande med fingret?
En redaktör lär åtminstone haft det där fingret med i spelet, för det här är språkligt sett en mycket mer välskriven roman än den förra. Visst finns det en och annan utvikning jag tycker Läckberg missar fatalt på (till exempel när hon låter någon tänka något och sedan, i sin tankegång, förklara för läsaren varför), men det är långt ifrån lika dåligt som sist.

Konsten att berätta en engagerande historia kan Läckberg i alla fall. Kriminaldramat i Predikanten vävs i både presens och imperfekt, men har den här gången fått stå tillbaka för den vardagliga berättelsen.

Titel Predikanten Författare Camilla Läckberg Förlag Månpocket

Tungt Islandskap

Nyss hemkommen från konferens på Island har jag tyvärr inte mycket att berätta om landet. Vi åkte torsdag morgon, konfererade, käkade middag, sov, konfererade, var på valsafari, badade i Blå lagunen, käkade middag och åkte hem. En natt spenderade vi i Reykjavik.
MEN första kvällen hann jag i alla fall besöka en härlig bokhandel i tre våningar, med café och möjlighet till studier och där gjorde jag ett kap. Den stora Kalle och Hobbe-boxen för endast 8995 isländska kronor. Med skatt avdragen landade denna på knappa 800 svenska riksdaler! Billigast jag sett den hittills i Sverige är Staffars 1650, och där hade jag tänkt att köpa den. Nu blir det inte så. Sorry, Staffar och Staffan, men det var värt att släpa hem den. Såhär i efterhand kan jag konstatera att jag borde ha köpt Far Side-boxen också, som kostade lika mycket.

Fick en guldbagge

Det kan väl inte ha undgått någon att filmen Underbar och älskad av alla haft premiär. Filmen har föregåtts av Martina Haags öde som skådespelerska och den bok hon skrivit om detta. Att Haag själv spelar huvudrollen som Bella i den fiktiva storyn om sitt liv har också väckt uppmärksamhet. Med två så pass renommerade filmmakare som Måns Herngren (manus tillsammans med Martina Haag) och Hannes Holm (regi) bakom kameran bör borga för att filmen håller en viss kvalitet.
Och jodå. Det är en hygglig rulle. Man drar på smilbanden en och annan gång. Flera i den knappt halvfulla salong 1 på Kungsgatans Saga skrattade högt och ofta. Kanske känner man igen sig i det vardagliga drönarliv Bella lever, med drömmar om ett annat. Kanske påminner hennes mer sansade kamrat om oss i publiken, med en mer oromantisk bild av livet. Och kanske njuter man när Bella, i förödmjukelsens och eftertankens kranka blekhet, ändå får revansch på den snubbe hon förälskat sig i.

Ordlekare som jag är uppskattade jag slutpoängen mest. Bella ärver mormors lilla folka, som tack vare sin lackning också blir den Guldbagge man kan förmoda att Bella önskar sig.
Jag fattar inte hur filmrecensenter kunnat missa den lilla subtila juvel i filmen.

Mannen utan öde

Det känns som om det har blivit en hel del enklare litteratur i sommar. Både Jonas Gardells i och för sig allvarliga Jenny och Isprinsessan av Camilla Läckberg fick mig att vilja sätta tänderna i något annat. Valet föll på Mannen utan öde av Nobelpristagaren Imre Kertész.

Mannen … är egentligen ingen självbiografisk historia, även om man kan tro det. Romanen berättar om en tonåring i Budapest, som intet ont anande hamnar i koncentrationsläger efter koncentrationsläger. Historien återberättas enbart genom huvudpersonen tankar.
Till en början retar man sig över fjortonåringens naivitet: förstår han inte vad som är på gång? Men faderns tidiga avfärd mot arbetslägren sker med matsäck och viss förhoppning från hans omgivning, så varför skulle grabben förstå vad som händer?
Att historien berättas på det här sättet gör också att den drabbar läsaren samtidigt som pojkens upplevelser rullas upp. Och det faktum att man sitter med facit i hand gör läsningen och upplevelsen mer hemsk för oss än för honom. Med nyfikna ögon berättar han vad som händer, hur han stör sig på vissa skeenden och försöker finna sig i vad som sker. Aldrig försöker han egentligen ta plats utan tar bara dagen som den kommer, vilket också på sätt och vis blir hans räddning.

Ämnet är tungt, men det här en tämligen lättläst roman – om man kommer över de onödigt långa meningarna, som berättelsen bygger på. För så är det förmodligen. De långa meningarna ska vara pojkens flödande tankars berättelser. Men ändå. En punkt här och där hade inte skadat.

Nåja, farsan ska få ett ex när han fyller 60. Det här är verkligen hans gata.

Titel: Mannen utan öde Författare: Imre Kertész Förlag: Norstedts Pan

Reebok satsar på manga-inspirerad Klüft

I samband med VM i Osaka har skomärket Reebok tagit fram nya pr-bilder på sin frontfigur Carolina Klüft. De är målade i en manga-inspirerad stil och man vill skapa en länk mellan öst och väst, enligt marknadschefen Robert Ingham.

Läs mer på Resumé.

Helnatt anime på SVT2!

Med start 22.25 den 7 september sänder SVT2 en hel natt anime. Man startar med Spirited away och kör sedan ytterligare gäng filmer och andra inslag. Mellansnack av Simon Lundström blir det också.
Dvd-spelaren lär gå varm den natten.

Studio 60 on Sunset strip

… var precis så bra som jag hoppades. Digitala bandaren tar reprisen på fredag!

Avancerad humor

Med bara någon dag kvar till skolstarten berättade Simon i dag att ingen av hans kompisar skrattar åt hans skämt. Och det är klart, hemma hos mig konsumerar han framförallt Magnus & Brasses revyer från 1970-talet, Lars Ekborg från 1960-talet och Povel Ramel från 1950-talet.
– Men fröken skrattar i alla fall, tröstade han sig med.
Själv tycker jag att det är skönt att på det här sättet förvalta och dela med sig av denna del av den svenska kulturskatten.

Valhall 14 klar!

Det finns tydligen svenska exemplar av albumet Valhall 14, som är betitlat Muren. Jag har inte sett det själv, men det har Peter Madsen. I ett mejl i dag sa han sig vara mycket nöjd med både min översättning och textaren/layouten Janne Helanders jobb.
Skönt!

Urhunden, absolut ingen pudel

Efter Urhunden-utdelningen läste jag om Jag är din flickvän nu och Broderier.
Fabian Göranson och Rasmus Gran får ursäkta, men Nina Hemmingsson står i en klass för sig. Jag hoppas dock att både Fabian och Rasmus får fortsätta göra album i den här stilen, eftersom de är inne på områden som inte är särskilt väl representerade i den svenska seriemyllan.
Och Broderier hade kanske inte någon egentlig konkurrens, även om det också här hade varit kul om Komikas satsning på franskspråkiga serier hade uppmärksammats.

TV3 – ridå!

TV3 annonserar ut en kommande fotbollslandskamp mellan Sverige och USA och menar att Tre kronor är väl förberett. Sen när kallas fotbollslandslaget för Tre kronor?

Duck in danger – ny satsning från Egmont

Det här är en recension till BTJ:
Duck in danger är ännu en satsning på figurerna från Ankeborg. Nu i en slags hybrid mellan bilderboks- och serieberättande.
Titeln på denna första utgåva är dock helt missvisande, då Snömannen bara är en liten – och egetligen inte viktig – del av den här berättelsen. Grundintrigen känns igen från andra Kalle Anka-historier: Kalle och knattarna åker inte på semester som alla andra i Ankeborg. Anledningen är ekonomisk, varför Kalle försöker tjäna pengar genom att åka till Alaska och hämta ett isberg, som han tänker sälja i ökenlandet Sandistan. Isberget smälter förstås och Snömannen töar fram. I Sandistan råkar ankorna på skummisen Ali Ab Norm som stjäl Snömannen till sin freak-show. Kalle och – framförallt – knattarna friger Snömannen och övriga udda varelser ur Ab Norms klor. Istället hamnar varelserna i en skön park i Sandistan, där de verkar trivas.
Bilderna är bra, men berättelsen kunde kanske varit mer genomtänkt, både dramaturgiskt och moraliskt.

Titel: Duck in danger – Snömannens återkomst Av: Glenn Ringtved (text) Fernando Güell (bild) Förlag: Egmont kids

Urhunden 2007

Årets Urhundenpristagare är annonserade. Nina Hemmingsson får den svenska utmärkelsen för Jag är din flickvän nu (Kartago), medan Marjane Satrapi fick utmärkelsen för andra året i rad, den här gången för Broderier (Galago).
Utan att ha läst Hemmingssons bok, trodde jag nog att den svenska utmärkelsen skulle gå till Rasmus Gran eller Fabian Göranson. Visst, den tanken är till viss del politisk. Hemmingsson är den som självklart kommer få fortsätta ge ut böcker, medan Gran och Göranson kanske inte lika självklart får samma möjligheter.
Annars är väl Satrapis andra utmärkelse i rad mer uppseendeväckande. För första gången sedan Charlie Christensen sopade hem priset för varje ny Arne Anka-samling som kom delar man ut priset till samma serieskapare. Då föranledde den återkommande Christensenplaketten att Seriefrämjandet ändrade i statuterna för utmärkelsen, så att det krävs en avseende utveckling för att samma serieskapare får plaketten flera gånger för samma serie.
Nu kommer man undan detta tillägg eftersom Broderier inte är samma serie som ”Persepolis”, men ändå. Men kanske ansåg man att det inte fanns några riktiga konkurrenter.
Unghunden-priset går i år till Ulf Granberg. Unghunden är tillägnad de som främjat barn- och ungdomsserier i Sverige. Och vad ska man säga. Ulf är värd all uppmärksamhet han kan få, även om det kanske sker i elfte timmen.

Simon, 9 år, bloggar!

I dag har Simon börjat blogga. 9 år gammal och redan igång.
Det började med att han läste igenom det mesta på den här bloggen, och så blev han sugen. Och eftersom han tycker det är tråkigt att skriva läxor där han ska förklara saker, är det här förmodligen en ganska bra grej för honom.
Såhär övar han sig i formulerandets konst på ett roligare sätt. En konst långt ifrån alla behärskar.
Kolla in själva på länken Simons blogg. Och missa inte introtexten!

Bergman är död – konsten är inte färdig

Ingmar Bergman är död. Nyheten överraskade, men kom väl knappast som en chock. Dämonregissören var gammal och jag minns att jag, efter det där halvtimmesprogrammet K-special sände i våras, tyckte att han inte borde ställa upp på fler televiserade intervjuer.
Många ord om Bergmans storhet har sagts, skrivits och publicerats det senaste dygnet. Jag har glatts åt att man ändå såhär i efterhand visar honom den aktning han är värd.
För mig som filmvetare med fokus på svensk film i synnerhet är det kanske inte konstigt att det alltid har funnits en tyngd i mannens produktion. Men personligen har det inte varit Bergman som fångat mitt intresse mest. Det har snarare varit den svenska produktionen från ljudfilmens tidiga år och framförallt handlat om pilsnerrullarna, som ligger mig närmast hjärtat. Och här finns en koppling till Bergman, som även han uttryckte sin uppskattning för dessa filmer.
På Göteborgs universitet var jag en period lärare i filmvetenskap med ansvar för delkurserna Europeiska filmkulturer och Televisionens genreberättande. Bergman var viktig för båda kurserna.
Vad gäller den senare var Bergman intresserad av vad man kunde göra med tv-mediet. Med tv-serien Scener ur ett äktenskap berörde han den svenska folksjälen på ett sätt han inte gjorde på vita duken förrän med filmen Fanny och Alexander. Dessutom valde han att göra sorti som regissör med tv-filmen Saraband.
På föreläsningarna om svensk film i den förra delkursen hade Bergman förstås sin självskrivna plats, men under de åren jag höll i kursen var aldrig någon av hans filmer obligatorisk. Är man så pass intresserad av film att man läser ämnet akademiskt, så bör man ha sett de viktigare filmerna ur hans produktion. Då fanns det andra filmer som kanske inte var alldeles självklara för studenterna att se.
Bergman och folksjälen är annars ett kapitel som jag skulle kunna skriva mycket om. Jag behöver bara lyssna på farsgubben när regissören kommer på tal, för att förstå hur positiv kritik kommit att påverka vad gemene man tycker om honom. De kritiker som recenserar film ur ett konstnärligt perspektiv diskuterar ofta över huvudet på ”vanligt folk”. Och den typen av kritik skapar lätt en sned syn på film och annan konst med för den delen, vilket är synd. Att farsan sedan tror att ALLA Bergmans filmer ansetts vara bra är en annan missuppfattning jag tror han delar med många.
Även om det ofta fanns underliggande berättelser motiv i Bergmans filmer, finns där alltid en berättelse att förstå utan förkunskaper. Sedan kan man förstås alltid uppskatta konst mer med kunskap kring verken. Bergman har dock hellre låtit hans verk tala för sig själva och föredragit att åskådaren bildat sig en egen uppfattning om hans verk.
Och det här är ju något som gäller alla former av uttryck: Konsten är inte färdig förrän den når betraktaren.
Bergmans konst kommer leva länge än.

Den onde sjefen

Vet inte om jag skrivit om detta innan, men jag blev intervjuad av norska Rocky-magasinet i våras. Nu har jag fått numret med intervjun i min hand.
I avdelningen Payback får människor som figurerat i serien komma till tals och under rubriken "Den onde sjefen" blev jag nog ett ganska tråkigt intervjuobjekt ändå, även om de lyckades blanda ihop uppgifter.
Risken att bli felciterad var en av anledningarna till att jag länge avböjde att ställa upp. Men de fortsatte tjata och när jag försäkrat mig om att få korrläsa texten gav jag till sist vika. Men trots kommentarer och korrigeringar gjordes inga ändringar. Därav faktafelen.
Men att faktarutan presenterar mig som 34 år och påstår att jag jobbar som HR på Stockholmsbörsen får man kanske se som en bonus!?! Åtminstone lär ingen som känner mig ta texten på allvar …

Sture Lagerwall. Teatergeni – och busfrö

Tredje biografin jag läser av Ulf Kjellström är ”Teatergeni – och busfrö” om Sture Lagerwall. Tyvärr är den här inte lika bra som de två tidigare (om Thor Modéen respektive Åke Söderblom).
Det verkar inte finnas särskilt mycket fakta att presentera kring Sture Lagerwall då det mesta verkar taget från olika tidningar och andra biografier. Tyvärr blir det ganska tunt.
Kjellströms biografier om Modéen och Söderblom var hyggligt välfyllda ur den här aspekten, förmodligen tack vare tämligen rika faktakällor (särskilt i det senare fallet). Vad som kanske kändes lite tråkigt i dessa båda böcker var det extremt strama kronologiska berättandet, där allting sorterades in under årtal. Här skulle dock detta upplägg varit önskvärt. Lagerwall-biografin tenderar att bli rörig här och var och man frågar sig om Kjellström haft en redaktör att bolla med.

Sture Lagerwall. Teatergeni – och busfrö 183 sidor. Författare: Ulf Kjellström Förlag: Norlén och Slottner