Helgerån!

I torsdags kom den hos oss efterlängtade Djungelboken ut på DVD. Eller ja, av mig skulle det visa sig. Nyrestaurerad och med extramaterial har Disney släppt en av de riktiga klassikerna. Annars har de ju en förmåga att kalla allt de för för "Disney DVD-klassiker", som om det inte redan har gått inflation i uttrycket "klassiker".
Eftersom vi ska se både Råttatouille och Arthur och minimojerna i morgon, dagen efter Quintus sexårsdag, fick jag igenom min önskan att vi skulle se Djungelboken på hans födelsedag.
Och det var härligt att återse den här filmen. Disney har gjort ett bra jobb med bearbetningen inför DVD-släppet. Det är skillnad på bildkvalitet och ljud, i den mån originalljudet hördes. Det svenska ljudspåret vet jag inte om man gjort något med. De välkända rösterna är kvar, det är samma ljudspår som tidigare, men det var lågt och brusigt. Frågan är om man över huvud taget gjort något för att det ska matcha filmens restaurering i övrigt. Har man inte det är det en trist inställning från det svenska bolagets sida. Har man däremot försökt göra något för att förbättra det svenska ljudet och det inte blir bättre än såhär, så räcker det! Jag vill inte ha andra än Gösta Prüzelius, Beppe Wolgers, Rolf Bengtsson och de där sköna gamrösterna.
Minns när Dumdo släpptes på DVD och man hade lagt nytt ljud, där inte bara Jan Malmsjö, Hjördis Pettersson och korparnas ekensnack försvann. Man hade dessutom översatt "Den dagen en elefant flög" på nytt. Helgerån!!!

Barnen var inte lika förtjusta över att se filmen. De klagade inte, det var inte så. Men en hemsk tanke slog mig: Tänk om de får samma inställning till klassiskt (där var det igen!) tecknad film kontra datoranimerad film, som de har om svartvit versus färgfilm! Ännu ett helgerån!

Hur ska man bemöta en sådan inställning? De ser ju en och annan svartvit rulle när jag lyckas intressera dem – senast var det Nils Poppes Bom-filmer – men det är inte helt lätt att övertala dem.