Evel Knievel död …

… och det var inte någon olycka.

Var han någonsin i Sverige?
Jag minns att det var en hojåkare som balanserade på en vajer över Stortorget i Katrineholm omkring 1979.
Det kostade en femma att se den här killen, men jag och min kompis var bara 12-13 och kunde inte pröjsa, så vi fick smyga undan när de gick med mössan.
Jag vet att vi långt senare diskuterade om det var just Knievel eller inte.

Persepolis

Inför Sverigepremiären på filmatiseringen av Marjane Satrapis serieroman Persepolis hade SandrewMetronome, Galago och Serieteket en förhandsvisning av filmen igår. På Zita mitt under brinnande filmfestival.
Filmen var bra – och viktigt på sitt sätt. Redaktör M Jonsson berättade i sin presentation av rullen att filmen vi skulle se var Frankrikes bidrag till Oscarsutdelningen. Innan filmen funderade jag om det kanske var ett politiskt ställningstagande från fransmännen; en tecknad film om 1900-talets Iran och hur det är att växa upp under förtryck. Men efteråt slog det mig också hur viktig filmen ändå är och kan bli. Det gäller serieromanen Persepolis också, förstås. Men jämfört med den tecknade serien är filmen som medium ett mer lättillgängligt sätt att ta del av en historia.
Och utan att veta hur filmåret sett ut i Frankrike utöver Persepolis, vill jag säga: Bra Frankrike!

Efter filmen bjöds det på vin, men jag och Ewy kunde inte stanna kvar. Det var alldeles för lite syre i lokalen, vilket tyvärr gjorde filmupplevelsen mindre angemän.

Achmed the Dead Terrorist med Jeff Dunham

Nu är jag väl inte den som skickar runt klipp på nätet, hur kul de än är. Men den här känns befriande rolig i alla fall.
Mycket nöje!

Super Mario Galaxy

"Frågan är inte om det här är årets spel. Frågan är om det inte är världens bästa spel någonsin." Det här var något brorsan hade hört eller läst om Super Mario Galaxy. Det kom ut igår och vi köpte det på studs. det var den nästsista delen i min och grabbarnas Nintendo Wii-investering.
Spelat är bra. Förutom att det tog ett par minuter att vänja sig vid gravitationen, att man kan springa runt planeterna i de olika galaxerna, är det här spelet inte svårt – än så länge. Det är som det brukar i Super Mario-spelen, svårighetsgraden ökar eftersom. Men grafiken är härlig och spelet roligt. Man har kul när man spelar det, och det är viktigaste. Tillsammans löser vi äventyren jag, Simon och Quintus. Och det verkar vara lika enkelt att förstå för sexåringen som för mig, om inte lättare.
Men än så länge är det jag som kommit längst. Grabbarna menar att det beror på att jag spelat mest också, men det är bara elakt förtal.

Räddaren i nöden

Äntligen har jag läst Räddare i nöden av J D Salinger.
Äntligen, därför att jag har varit nyfiken på innehållet ända sedan jag fick reda på att det var denna bok Mark Chapman hade med sig och inspirerades av när han mördade John Lennon.
Visst kunde jag ha letat upp boken tidigare. Men som jag tidigare nämnt har jag mycket oläst i hyllorna hemma. Och så har det varit i över 25 år.
Därför förlitar jag mig på att böcker dyker upp eller på annat sätt pockar på uppmärksamhet. Räddaren i nöden har inte dykt upp förrän i år, när Ewys ena dotter köpte den på bokrean.
Kanske skulle jag ha låtit den vara, jag vet inte. Jag mår dåligt när jag läser boken, vilket i och för sig är ett gott betyg till författaren. Men jag varken förstår eller gillar huvudpersonen Holden Caulfield, som är en stor livsförnekare. Vi får följa honom under några dagars förvirrad flykt från skolan som relegerat honom till hemmet, med alla dess krav att leva upp till. Kanske är det synd om honom, men det är inget jag känner. Ingenting är gott nog åt den här killen. Om han någon gång erkänner att han gillar något, reserverar han sig snart. Men han har ett snällstråk i sig, vilket gör honom till, åtminstone, en dubbelnatur. I sista kapitlet får vi också veta att han sitter på psyket.
Boken avslutas med att storebrodern frågar Holden vad man ska tro om allt det han berättat. Frågan riktas även till oss läsare, och man kan inte annat än undra om det vi fått berättat för oss verkligen har hänt eller bara existerar i Holden Caulfields huvud. Förmodligen spelar det ingen roll för berättelsens skull. Holden är en vilsen ung man, oavsett hur han mår däruppe, och det verkar inte som om han någonsin kommer att få ro.

Vad Mark Chapman läste i den här boken skulle jag gärna vilja veta. Var även han förvirrad i ett samhälle vars krav han inte kunde leva med? Var mordet på John Lennon bara ett sätt att slippa ifrån eländet? Eller mådde han bara dåligt efter läsningen och var förbannad på Holden Caulfield och/eller J D Salinger?

Titel Räddaren i nöden Författare J D Salinger Förlag Albert Bonniers Förlag

Gomorron Läggdags

En av mina BTJ-recensioner:
Robert Nyberg är förmodligen den vassaste pennan vi har i satirsverige. Att han dessutom kritiserar samhället i tecknad form är förstås bara ett plus.
Nyberg är inte ny i gamet. Som satirisk tecknare av i dag arbetar han traditionsenligt med att hela tiden förnya sitt perspektiv. Visst får man känslan av att Nyberg egentligen är förbannad på samhället, men han lyckas kanalisera detta väl i komedins kostym. Med självklarhet skildrar Nyberg effekten av dagens politiska produktion – alltid berättad med den lilla människans sunda förnuft. Och Nyberg behärskar konsten. Man får leta långt bak i förra århundradet för att hitta någon som når upp till den nivå han arbetar på. Såhär på rak arm kan undertecknad inte komma på någon.
Gomorron! Läggdags! är riktigt rolig. Nybergs träffsäkerhet gör att man på varje uppslag hittar nya favoriter. Samlingen är ett måste för varje svensk kulturinstitution som vill vara aktuell.

Titel Gomorron! Läggdags! Författare Robert Nyberg Förlag Alfabeta

Pilsnerfilm – inte en genre!

Fick höra av morsan i dag att man kallat pilsnerfilm för genre i ett av de korsord hon löste.
Suck! Hoppas bara att det inte var i någon av våra tidningar.

Kort kan termen pilsnerfilm beskrivas så här: Pilsnerilm var ett skällsord man använde i svensk media när man talade om en viss typ av lustspel som producerades från slutet av 1920-talet fram till mitten av 1930-taet.

Sandrews filmpärlor

I dag nåddes jag av ett pressmeddelande som berättar att Sandrew-Metronome ska börja ge ut sina filmer från åren 1933–1970 på DVD. Fantastiskt!
Ur mitt perspektiv kunde den första releasen varit ännu ballare, men Sandrews går ut hårt med fem filmer i slutet av januari och ska sedan fortsätta med två rullar i månaden. Med över 200 filmtitlar i sitt arkiv kan vi se fram emot en hel del kul utgivning.

Releasen i slutet av januari innehåller Bokhandlaren som slutade bada; Fröken Julie; Hugo och Josefin; Käre John och Swing it, magistern.

Bollkänsla – fotbollsromaner för tjejer

Som jag berättade i mitt inlägg om Bokmässan anno 2007 har min kamrat Mikael Thörnqvist romandebuterat hos B.Wahlströms. Finns det något mer kultigt än att som författare – uppvuxen med 1960- och 1970-talets ungdomsromaner, klädda med härligt gröna och röda tygryggar – själv bli publicerad i dylika sammanhang? Det skulle möjligen vara att få med något litterärt i en Pixi-bok. Möjligen …
Bland B.Wahlströms ungdomsböcker finns nu även bokserien Bollkänsla som handlar om fotbollstjejen Emma och hennes kompisar i laget Uddens BK.
Även om böckerna fokuserar på fotbollen handlar det framförallt om Emmas vardag i hemmet, föreningen och skolan. Fotbollssekvenserna är detaljrika och initierade – fattas bara annat! Mikael Thö är själv fotbollstränare för ett flicklag i göteborgstrakten och tillika förälder till några tjejer jämnåriga med romanernas Emma.
Det är kanske därför inte så konstigt att böckerna Bollkänsla har en tydlig förankring i dagens verklighet. Mikael Thö skildrar träffsäkert den vardagliga ton som finns bland dagens barn och ungdom i allmänhet och tjejer i synnerhet. Detta gäller även tjejernas problem, samtal och språk – föreställer jag mig åtminstone. Själv har jag ju bara grabbar i olika åldrar.

Med omslag influerade av japansk seriekonst har Wahlströms ställt siktet på dagens bokläsande flickor. Jag hoppas att det lyckats. Det är Bollkänsla värd.

Titel Bollkänsla … 1. Fotboll och kyssar; 2. Tacklingar och tårar Författare Mikael Thörnqvist Förlag B.Wahlströms

Mia

Det står många böcker i mina bokhyllor som aldrig är lästa. Mycket serier som jag samlat på mig under åren på Egmont som jag inte orkat ta mig igenom på grund av arbetet. Det var svårt att inte läsa serier utan jobbglasögonen på.
Nu har det dock blivit bättre, och jag kan njuta av serier på ett annat sätt än tidigare.
Mia av Maria Fredriksson är en sådan bok. Anledningen att den här boken har blivit liggande är beror på att jag valt att läsa den i mindre doser. Jag införskaffade den i och för sig inte för så länge sedan (SPX '07, vill jag minnas). Jag är glad att den kom ut, särskilt som jag pitchade den vid några tillfällen på Egmont, utan att få något gehör. Vilket är synd.
Jag vet inte hur Komika har lyckats med försäljningen av denna titel, men Maria Fredriksson är en serieskapare som talar till alla och som bör kunna få en stor publik även i samlad form.
Maria Fredriksson sätter fingret på sådant man funderar över i dagens samhälle, och räds inte att plocka fram svenssonpersektivet. Det sunda förnuftet finns hela tiden med och man känner Fredrikssons närvaro genom sidorna. Man får inga "Aha!"- eller "Ja, just det!"-upplevelser när man läser Mia, men man ler igenkännande.

En grej jag funderat över när jag läst Mia är det här med text under eller över bilderna. Eftersom Maria Fredrikssons bilder oftast kommentarer det som står i respektive text kan jag tycka att texterna bör ligga över bilderna så att berättandet blir rätt. Samtidigt är hennes sidor så befriande ramlösa att ett sådant grepp skulle ha tyngt ner sidorna rent grafiskt.
Är det någon som har en åsikt i frågan, så diskutera gärna på kommentarsidan.

Titel Mia Författare Maria Fredriksson Förlag Komika

Råttatouille – en smakfull film

Råttatouille blev Quintus födelsedagsfilm. Vi var på matinéföreställningen i dag i en lite mer än halvfull salong i Folkets hus.
Och filmen var bra, det tyckte båda jag och grabbarna. Långt ifrån lika actionfylld som den i det närmaste årslånga trailern har förespeglat, men ändå. Kul också att det utspelar sig i en kulinarisk miljö. På så sätt har man kunnat vara pedagogiskt mot barn om att man måste våga smaka på mat, och att det oftast är gott.
Filmen är 1.55 timmar lång, men grabbarna klarade det bra. Eller som storebror Simon sa efter: "Det kändes inte." Och det är väl ett betyg så gott som något?

Helgerån!

I torsdags kom den hos oss efterlängtade Djungelboken ut på DVD. Eller ja, av mig skulle det visa sig. Nyrestaurerad och med extramaterial har Disney släppt en av de riktiga klassikerna. Annars har de ju en förmåga att kalla allt de för för "Disney DVD-klassiker", som om det inte redan har gått inflation i uttrycket "klassiker".
Eftersom vi ska se både Råttatouille och Arthur och minimojerna i morgon, dagen efter Quintus sexårsdag, fick jag igenom min önskan att vi skulle se Djungelboken på hans födelsedag.
Och det var härligt att återse den här filmen. Disney har gjort ett bra jobb med bearbetningen inför DVD-släppet. Det är skillnad på bildkvalitet och ljud, i den mån originalljudet hördes. Det svenska ljudspåret vet jag inte om man gjort något med. De välkända rösterna är kvar, det är samma ljudspår som tidigare, men det var lågt och brusigt. Frågan är om man över huvud taget gjort något för att det ska matcha filmens restaurering i övrigt. Har man inte det är det en trist inställning från det svenska bolagets sida. Har man däremot försökt göra något för att förbättra det svenska ljudet och det inte blir bättre än såhär, så räcker det! Jag vill inte ha andra än Gösta Prüzelius, Beppe Wolgers, Rolf Bengtsson och de där sköna gamrösterna.
Minns när Dumdo släpptes på DVD och man hade lagt nytt ljud, där inte bara Jan Malmsjö, Hjördis Pettersson och korparnas ekensnack försvann. Man hade dessutom översatt "Den dagen en elefant flög" på nytt. Helgerån!!!

Barnen var inte lika förtjusta över att se filmen. De klagade inte, det var inte så. Men en hemsk tanke slog mig: Tänk om de får samma inställning till klassiskt (där var det igen!) tecknad film kontra datoranimerad film, som de har om svartvit versus färgfilm! Ännu ett helgerån!

Hur ska man bemöta en sådan inställning? De ser ju en och annan svartvit rulle när jag lyckas intressera dem – senast var det Nils Poppes Bom-filmer – men det är inte helt lätt att övertala dem.

Fienden inom Jan Guillou

Handlingen i Fienden inom oss tilldrar sig i ett nutida Sverige några år efter Tjuvarnas marknad, vilket alltså är i dag. För ge sin syn på samhället använder sig Jan Guillou av samma persongalleri som i den tidigare romanen.
Eller roman, förresten. Visst är det här en roman, men precis som med Tjuvarnas marknad är samhällskildringen den stora behållningen. Den här gången handlar det om Säkerhetspolisen – som Guillou har ett särskilt ont öga till – och västvärldens terroristhot, vars lokala centra ligger i Kålsta utanför Stockholm.
Långt mer än i Guillous berättelser kring agenten Hamilton passar han alltså även i de här böckerna på att ge sin förklaring till hur samhället funkar och är funtat. Skildringar levereras oftast ur ett ironiskt perspektiv, och gör därför sällan berättandet varken trist eller tunggrodd. I Fienden inom oss gång ger han sig dock in i snåriga förklaringar kring lagtexters betydelser; hur medier och myndigheter fungerar och mer än en gång tuggar han det för länge. Det verkar som att Guillou vill förklara för de som inte ser på samhället så kritiskt; de som är rödnackar med högt ställda fördomar och de som helt enkelt inte förstår vad som pågår bakom rubrikerna. Samtidigt får man känslan av att han vill ge igen och passar på att ge framförallt Säkerhetspolisen några råsopar. Men även om det här är Guillous "sanning", så är det förstås ett plus för varje läsare han lyckas öppna ögonen på.
Några longörer är det dock aldrig fråga om och därför hinner dessa passager heller aldrig störa läsningen. Som samhällskritisk roman är det här underhållande läsning, även om jag tycker att Tjuvarnas marknad var bättre – för att inte tala om Madame Terror.

Jag kan inte annat än att gilla det sätt på vilket Jan Guillou använder sig av sina personer från tidigare och andra berättelser. Förutom att personer naturligt följt med sedan Tjuvarnas marknad, finns det även andra refenspunkter för dem. Erik Ponti har väl varit med i nästan alla Guillus romaner (Arn-sviten oräknad); huvudprsonens make Pierre var med redan i Ondskan; Anna Holt är en tevefigur av Guillou och Leif G W Persson. Dessutom dyker Liza Marklunds journalist Annika Bengtzon upp, om än så kort.

Titel Fienden inom oss Författare Jan Guillou Förlag Piratförlaget

Elvis, Elvis, Elvis

Lagom till bokmässan kom även tre presentböcker med Elvis. Jag var med och tog fram idéerna till dessa temaböcker, men de var långt ifrån färdigställda när jag lämnade Egmont i början av februari.
Kul att de äntligen kom. Det här är ett riktigt bra sätt att använda Elvis-figuren. Parförhållandet som pratar vardag med läsaren bör vara en perfekt present till både honom och henne och paret!
De tre olika böckerna är i strippformat och har hårda pärmar. Temat i de tre böckerna är Kärlek, Sex samt Sonny.
När vi började diskutera de här böckerna på var de två förstnämnda självklara säljare i mina ögon, medan jag kanske var mer tveksam till den senare. Är den inte för nischad?
Svaret är förstås nej. Som tema betraktat tar katten Sonny tillräckligt stor plats i serien. Och visst finns det tillräckligt med kattälskare i vårt land. Igenkänningskomiken lära fungera även här.
Och i dag, när jag läser de färdiga böckerna, hittar jag faktiskt min favoritstripp i just Sonnyboken. Det är den där Sonny ligger på rygg och gonar sig, medan en naken Elvis kliver över honom.
Vem kan inte leva sig in i den situationen?

Nu hoppas jag bara att Egmont lyckas få ut de här böckerna på rätt ställen …

Titlar Elvis. En liten stund med … Kärlek; Sex; Sonny Författare Maria och Tony Cronstam Förlag Egmont Kärnan

Järnets änglar

Jag har alltid varit svag för regissör Agneta Fagerström-Olssons skildringar, ända sedan tv-filmen Seppan 1986. Det är väl inte alltid hon levererar helgjutna rullar, men de är alltid värda att se. Därför var det en självklart att jag skulle se Järnets änglar, som går på bio just nu.
Järnets änglar är en film om tre kvinnor och kamrater i skuggan av järnbruket i Luleå. Det är vardagen vi ser på duken och på ytan kanske filmen ter sig lågmäld. Men så är det inte. Det är ett maskulint arbete de har, men det är Kvinnan som är i fokus i den här filmen.
Att de tre kvinnorna är i olika åldrar ger regissören möjlighet till en bredare skildring av hur det är att leva i en medelstor svensk stad i dag.
De tre kvinnornas öden balanserar inte jämnt i engagemang, men så ska det inte vara heller. Kvinnornas olika åldrar ger förstås olika problem, och här lyckas Fagerström-Olsson bra när hon bygger ett porträtt av Kvinnans liv i olika faser.

Järnets änglar är bra vardagsdramatik som jag gärna rekommenderar. Och – Kajsa Ernst rockar!

80 romaner för dig som har bråttom

Ett av mina bokmässefynd är Henrik Langes 80 romaner för dig som har bråttom.
Konceptet är lika enkelt som genialt. på fyra rutor (inklusive titelrutan) sammanfattar Lange de litterära verk var man bör känna till.
När jag satt som redaktör för den senaste inkarnationen av tidningen Bizarro var Henrik Lange en av de givna medarbetarna. Här publicerades också förstadiet till vad som kom att bli konceptet Bråttromaner. Denna ensida med tre rutor som berättade hela Sagaon om ringen-trilogin var fantastiskt kul och återfinns också på nytt i den här pocketen.
Senare presenterade Lange ytterligare ett par sidor på samma tema, nu som gästserie i tidningen Ernie. Jag blev så frälst att jag beställde femton romaner av honom och bad honom göra mer. Jag tänkte nämligen pitcha en pocketidé för mina chefer Egmont.
Efter två, tre avslag från en ledning som inte trodde på idén gav jag upp.
Därför är det extra kul att Henrik inte gav upp; att Kartago har gett ut pocketen och – som jag förstått det – den säljer av bara den.

Titel 80 romaner för dig som har bråttom Författare Henrik Lange Förlag Kartago

Stenhuggaren

Eftersom Ewy hakade på min läsning av Camilla Läckbergs deckare köpte hon den senaste, Tyskungen, via sin bokklubb medan hon läste Isprinsessan. Lagom till jag var klar med Predikanten, passade Ewy på att köpa uppföljaren så att vi ska kunna ta oss fram till den senaste. Och kanske är det lika bra att läsa även bok 3 och 4 snart – jag hörde nämligen att SVT köpt rättigheterna till dessa böcker också.

Stenhuggaren heter den tredje deckaren i serien om Erica Falck och Patrik Hedström och livet i det lilla morbida samhället Fjällbacka.
Den här gången handlar det om barnarov och dito misshandel; om förtryck, hämnd och socialt arv. Berättelsen sker på två nivåer med en sidostory som ligger långt bak i tiden, och lite känns det som att Läckberg upprepar dramaturgin från förra boken på det här sättet.
Till skillnad från den förra boken har kriminaldramat en mer framträdande plats här. Kanske är detta anledningen till att Stenhuggaren inte engagerar lika mycket som tidigare böcker.

På sätt och vis tycker jag det är idiotiskt att läsa böcker i en serie på rad så här. Förmodligen kommer jag inte kunna hålla isär de olika intrigerna om jag skulle behöva i framtiden. Men nu är det gjort. Nästa bok lär inte bli en Läckbergare.

Och just det. Forum är Camilla Läckbergs förlag, men jag köper hennes böcker från Månpocket.


Titel Stenhuggaren Författare Camilla Läckberg Förlag Månpocket

Får en guldbagge?

Mellangrabben har lagt ut en nygjord rulle med sina syskon och sig själv. Kul! Kolla själv!

Bokmässan 2007

Jag har varit på Bok och Biblioteksmässan nästan varje år sedan 1987 (1988 är undantaget, då jag blev sjuk strax innan) och nästan lika många gånger har jag arbetat i någon monter: Serieakademien/Seriefrämjandet; Optimal; Jemi och Egmont (här är 2001 och 2002 undantagen). Men i år kände jag mig friare, eller så fri man kan känna sig i knökfulla gångar, än tidigare år. Och då jobbade jag ändå när jag var där.
Vi åkte ned till Göteborg redan på onsdagen, jag och chefen, för att hinna bevista Pressnatta. På tåget uppdagades det att han missat att skriva ut bokningsbekräftelsen från hotellet – vi visste alltså inte riktigt var vi skulle. Jag hade gjort bokningen i hans namn ch hade en svag aning om vart det var, men på inget av de hotell jag ringde kunde man hitta oss i liggaren. För detta ändamål krävdes kredkortsnummer eller bokningsnummer. Namnet räckte alltså inte långt, vilket jag tycker var riktigt dåligt.
Nåja, vår AD hjälpte oss att leta upp hotell och bokningsnummer i chefens mejlbox så där blev vi lugnade.
Till nästa problem dök upp. Vår DN-redaktör ringde och berättade att hennes nye anagramkonstruktör misslyckats med sitt uppdrag och att hon behövde ett nytt senast under morgondagen och ytterligare tre efter helgen. Vi tog lite övermodigt på oss uppdraget och spenderade sedan fyra timmar framför datorn på hotellet, i sällskap med varsina två pilsner, innan vi var klara med det mest akuta uppdraget.
Av Pressnatta blev det intet för vår del. Istället en sen middag på Lipp vid halvtolvsnåret.

Under torsdagen och fredagen var det ganska skönt att gå på mässan. En del minglande med människor man mer eller mindre kommer i kontakt med via jobbet, några seminarier och en hel del kollande i olika facklitterära montrar.
Stor besvikelse blev det när vi upptäckte Svenska akademiens nya SAOL. Denna utgivning sker på CD och verkar ha alla möjligheter till sökningar våra redaktörer behöver. Liksom i en ordbok kan du söka på början och slut av ord och få fram samtliga möjligheter. En fantastisk utgivning, helt enkelt. Besvikelsen bestod i att den enbart är gjord för PC-miljö – inte Mac! Hur tänker man när man gör en dylik utgivning och helt nonchalerar att en stor kundgrupp – den svenska mediabranschen – till större del arbetar i Mac-miljö!? "Jo, men det går att öppna i programmet Parallell i Mac", sa man försiktigt i montern. Visst, men då krävs Intel-processorer och det har inte alla Mac:ar i dag! Ja, jösses!

På fredagen åkte chefen hem och jag flyttade över till Ewys hotell. Hon var där med jobber och för bara en hundralapp extra per natt fick vi jag frukost och en säng på hennes rum.

Bokmässan innebär också att man får träffa folket från seriebranschen också. Det är här det händer, på flera nivåer. Och som vanligt var det kul med alla välbekanta ansikten, även om jag missade några stycken.
Jag fick också mer tid att träffa min kompis från Journalisthögskoleåren, Mikael Thö, i år. Han har fått ut två ungdomsböcker på Wahlströms. I en serie om minst fem ska bokserien Bollkänsla komma ut. När jag fick höra talas om det här blev jag lite sugen själv. Tänk att få ut en bok i Wahlströms ungdomsserie, med tygrygg och allt. Nästan som när andra bekanta har gjort Pixi-böcker.
Nu visade det sig att man har slopat tygryggen. Men lite sugen på att få ut något skönitterärt är jag ändå. Kul för Mikael Thö. Och kul för mig – som på det här sättet fick fika i VIP-loungen ett par gånger. Mycket bättre än presskaffet.
Självklart köpte jag böckerna och återkommer om dem efter att jag haft högläsning för barnen.

Det blir alltid lite blött på kvällarna under mässan, och det här året var lördagen värst. Vi hittade The flying barrel, en schysst pub nära Avenyn (jag undrar om den låg där när jag bodde i Götet) med hur mycket öl som helst. Vi var bara tvungna att pröva många sorter. Jag har nog aldrig varit med om att så många har druckit av varandras glas tidigare. På en här puben passade jag också på att demonstrera samtliga danser som kunde ses veckan innan på min 40-årsmiddag.
Dansen filmades, så vi får väl se om det läggs ut någonstans. Kanske på en blogg nära dig… Knappast!

PS. Jag upptäckte också en avgörande skillnad mellan Camilla Läckbergs första och andra deckare. Den första är utgiven på den lilla Warne förlag i Partille och där kan jag tänka mig att man inte har samma möjligheter till redigerande redaktörer, etc. DS.

Kapten Stofil 27-28

Som ansvarig utgivare för den här tidningen tänker jag inte göra annat än att meddela att den är ute till bokmässan och på väg till prenumeranterna.
Ett fett dubbelnummer, som man ber om ursäkt för.