Mannen utan öde

Det känns som om det har blivit en hel del enklare litteratur i sommar. Både Jonas Gardells i och för sig allvarliga Jenny och Isprinsessan av Camilla Läckberg fick mig att vilja sätta tänderna i något annat. Valet föll på Mannen utan öde av Nobelpristagaren Imre Kertész.

Mannen … är egentligen ingen självbiografisk historia, även om man kan tro det. Romanen berättar om en tonåring i Budapest, som intet ont anande hamnar i koncentrationsläger efter koncentrationsläger. Historien återberättas enbart genom huvudpersonen tankar.
Till en början retar man sig över fjortonåringens naivitet: förstår han inte vad som är på gång? Men faderns tidiga avfärd mot arbetslägren sker med matsäck och viss förhoppning från hans omgivning, så varför skulle grabben förstå vad som händer?
Att historien berättas på det här sättet gör också att den drabbar läsaren samtidigt som pojkens upplevelser rullas upp. Och det faktum att man sitter med facit i hand gör läsningen och upplevelsen mer hemsk för oss än för honom. Med nyfikna ögon berättar han vad som händer, hur han stör sig på vissa skeenden och försöker finna sig i vad som sker. Aldrig försöker han egentligen ta plats utan tar bara dagen som den kommer, vilket också på sätt och vis blir hans räddning.

Ämnet är tungt, men det här en tämligen lättläst roman – om man kommer över de onödigt långa meningarna, som berättelsen bygger på. För så är det förmodligen. De långa meningarna ska vara pojkens flödande tankars berättelser. Men ändå. En punkt här och där hade inte skadat.

Nåja, farsan ska få ett ex när han fyller 60. Det här är verkligen hans gata.

Titel: Mannen utan öde Författare: Imre Kertész Förlag: Norstedts Pan

Reebok satsar på manga-inspirerad Klüft

I samband med VM i Osaka har skomärket Reebok tagit fram nya pr-bilder på sin frontfigur Carolina Klüft. De är målade i en manga-inspirerad stil och man vill skapa en länk mellan öst och väst, enligt marknadschefen Robert Ingham.

Läs mer på Resumé.

Helnatt anime på SVT2!

Med start 22.25 den 7 september sänder SVT2 en hel natt anime. Man startar med Spirited away och kör sedan ytterligare gäng filmer och andra inslag. Mellansnack av Simon Lundström blir det också.
Dvd-spelaren lär gå varm den natten.

Studio 60 on Sunset strip

… var precis så bra som jag hoppades. Digitala bandaren tar reprisen på fredag!

Avancerad humor

Med bara någon dag kvar till skolstarten berättade Simon i dag att ingen av hans kompisar skrattar åt hans skämt. Och det är klart, hemma hos mig konsumerar han framförallt Magnus & Brasses revyer från 1970-talet, Lars Ekborg från 1960-talet och Povel Ramel från 1950-talet.
– Men fröken skrattar i alla fall, tröstade han sig med.
Själv tycker jag att det är skönt att på det här sättet förvalta och dela med sig av denna del av den svenska kulturskatten.

Valhall 14 klar!

Det finns tydligen svenska exemplar av albumet Valhall 14, som är betitlat Muren. Jag har inte sett det själv, men det har Peter Madsen. I ett mejl i dag sa han sig vara mycket nöjd med både min översättning och textaren/layouten Janne Helanders jobb.
Skönt!

Urhunden, absolut ingen pudel

Efter Urhunden-utdelningen läste jag om Jag är din flickvän nu och Broderier.
Fabian Göranson och Rasmus Gran får ursäkta, men Nina Hemmingsson står i en klass för sig. Jag hoppas dock att både Fabian och Rasmus får fortsätta göra album i den här stilen, eftersom de är inne på områden som inte är särskilt väl representerade i den svenska seriemyllan.
Och Broderier hade kanske inte någon egentlig konkurrens, även om det också här hade varit kul om Komikas satsning på franskspråkiga serier hade uppmärksammats.

TV3 – ridå!

TV3 annonserar ut en kommande fotbollslandskamp mellan Sverige och USA och menar att Tre kronor är väl förberett. Sen när kallas fotbollslandslaget för Tre kronor?

Duck in danger – ny satsning från Egmont

Det här är en recension till BTJ:
Duck in danger är ännu en satsning på figurerna från Ankeborg. Nu i en slags hybrid mellan bilderboks- och serieberättande.
Titeln på denna första utgåva är dock helt missvisande, då Snömannen bara är en liten – och egetligen inte viktig – del av den här berättelsen. Grundintrigen känns igen från andra Kalle Anka-historier: Kalle och knattarna åker inte på semester som alla andra i Ankeborg. Anledningen är ekonomisk, varför Kalle försöker tjäna pengar genom att åka till Alaska och hämta ett isberg, som han tänker sälja i ökenlandet Sandistan. Isberget smälter förstås och Snömannen töar fram. I Sandistan råkar ankorna på skummisen Ali Ab Norm som stjäl Snömannen till sin freak-show. Kalle och – framförallt – knattarna friger Snömannen och övriga udda varelser ur Ab Norms klor. Istället hamnar varelserna i en skön park i Sandistan, där de verkar trivas.
Bilderna är bra, men berättelsen kunde kanske varit mer genomtänkt, både dramaturgiskt och moraliskt.

Titel: Duck in danger – Snömannens återkomst Av: Glenn Ringtved (text) Fernando Güell (bild) Förlag: Egmont kids

Urhunden 2007

Årets Urhundenpristagare är annonserade. Nina Hemmingsson får den svenska utmärkelsen för Jag är din flickvän nu (Kartago), medan Marjane Satrapi fick utmärkelsen för andra året i rad, den här gången för Broderier (Galago).
Utan att ha läst Hemmingssons bok, trodde jag nog att den svenska utmärkelsen skulle gå till Rasmus Gran eller Fabian Göranson. Visst, den tanken är till viss del politisk. Hemmingsson är den som självklart kommer få fortsätta ge ut böcker, medan Gran och Göranson kanske inte lika självklart får samma möjligheter.
Annars är väl Satrapis andra utmärkelse i rad mer uppseendeväckande. För första gången sedan Charlie Christensen sopade hem priset för varje ny Arne Anka-samling som kom delar man ut priset till samma serieskapare. Då föranledde den återkommande Christensenplaketten att Seriefrämjandet ändrade i statuterna för utmärkelsen, så att det krävs en avseende utveckling för att samma serieskapare får plaketten flera gånger för samma serie.
Nu kommer man undan detta tillägg eftersom Broderier inte är samma serie som ”Persepolis”, men ändå. Men kanske ansåg man att det inte fanns några riktiga konkurrenter.
Unghunden-priset går i år till Ulf Granberg. Unghunden är tillägnad de som främjat barn- och ungdomsserier i Sverige. Och vad ska man säga. Ulf är värd all uppmärksamhet han kan få, även om det kanske sker i elfte timmen.

Simon, 9 år, bloggar!

I dag har Simon börjat blogga. 9 år gammal och redan igång.
Det började med att han läste igenom det mesta på den här bloggen, och så blev han sugen. Och eftersom han tycker det är tråkigt att skriva läxor där han ska förklara saker, är det här förmodligen en ganska bra grej för honom.
Såhär övar han sig i formulerandets konst på ett roligare sätt. En konst långt ifrån alla behärskar.
Kolla in själva på länken Simons blogg. Och missa inte introtexten!

Bergman är död – konsten är inte färdig

Ingmar Bergman är död. Nyheten överraskade, men kom väl knappast som en chock. Dämonregissören var gammal och jag minns att jag, efter det där halvtimmesprogrammet K-special sände i våras, tyckte att han inte borde ställa upp på fler televiserade intervjuer.
Många ord om Bergmans storhet har sagts, skrivits och publicerats det senaste dygnet. Jag har glatts åt att man ändå såhär i efterhand visar honom den aktning han är värd.
För mig som filmvetare med fokus på svensk film i synnerhet är det kanske inte konstigt att det alltid har funnits en tyngd i mannens produktion. Men personligen har det inte varit Bergman som fångat mitt intresse mest. Det har snarare varit den svenska produktionen från ljudfilmens tidiga år och framförallt handlat om pilsnerrullarna, som ligger mig närmast hjärtat. Och här finns en koppling till Bergman, som även han uttryckte sin uppskattning för dessa filmer.
På Göteborgs universitet var jag en period lärare i filmvetenskap med ansvar för delkurserna Europeiska filmkulturer och Televisionens genreberättande. Bergman var viktig för båda kurserna.
Vad gäller den senare var Bergman intresserad av vad man kunde göra med tv-mediet. Med tv-serien Scener ur ett äktenskap berörde han den svenska folksjälen på ett sätt han inte gjorde på vita duken förrän med filmen Fanny och Alexander. Dessutom valde han att göra sorti som regissör med tv-filmen Saraband.
På föreläsningarna om svensk film i den förra delkursen hade Bergman förstås sin självskrivna plats, men under de åren jag höll i kursen var aldrig någon av hans filmer obligatorisk. Är man så pass intresserad av film att man läser ämnet akademiskt, så bör man ha sett de viktigare filmerna ur hans produktion. Då fanns det andra filmer som kanske inte var alldeles självklara för studenterna att se.
Bergman och folksjälen är annars ett kapitel som jag skulle kunna skriva mycket om. Jag behöver bara lyssna på farsgubben när regissören kommer på tal, för att förstå hur positiv kritik kommit att påverka vad gemene man tycker om honom. De kritiker som recenserar film ur ett konstnärligt perspektiv diskuterar ofta över huvudet på ”vanligt folk”. Och den typen av kritik skapar lätt en sned syn på film och annan konst med för den delen, vilket är synd. Att farsan sedan tror att ALLA Bergmans filmer ansetts vara bra är en annan missuppfattning jag tror han delar med många.
Även om det ofta fanns underliggande berättelser motiv i Bergmans filmer, finns där alltid en berättelse att förstå utan förkunskaper. Sedan kan man förstås alltid uppskatta konst mer med kunskap kring verken. Bergman har dock hellre låtit hans verk tala för sig själva och föredragit att åskådaren bildat sig en egen uppfattning om hans verk.
Och det här är ju något som gäller alla former av uttryck: Konsten är inte färdig förrän den når betraktaren.
Bergmans konst kommer leva länge än.

Den onde sjefen

Vet inte om jag skrivit om detta innan, men jag blev intervjuad av norska Rocky-magasinet i våras. Nu har jag fått numret med intervjun i min hand.
I avdelningen Payback får människor som figurerat i serien komma till tals och under rubriken "Den onde sjefen" blev jag nog ett ganska tråkigt intervjuobjekt ändå, även om de lyckades blanda ihop uppgifter.
Risken att bli felciterad var en av anledningarna till att jag länge avböjde att ställa upp. Men de fortsatte tjata och när jag försäkrat mig om att få korrläsa texten gav jag till sist vika. Men trots kommentarer och korrigeringar gjordes inga ändringar. Därav faktafelen.
Men att faktarutan presenterar mig som 34 år och påstår att jag jobbar som HR på Stockholmsbörsen får man kanske se som en bonus!?! Åtminstone lär ingen som känner mig ta texten på allvar …

Sture Lagerwall. Teatergeni – och busfrö

Tredje biografin jag läser av Ulf Kjellström är ”Teatergeni – och busfrö” om Sture Lagerwall. Tyvärr är den här inte lika bra som de två tidigare (om Thor Modéen respektive Åke Söderblom).
Det verkar inte finnas särskilt mycket fakta att presentera kring Sture Lagerwall då det mesta verkar taget från olika tidningar och andra biografier. Tyvärr blir det ganska tunt.
Kjellströms biografier om Modéen och Söderblom var hyggligt välfyllda ur den här aspekten, förmodligen tack vare tämligen rika faktakällor (särskilt i det senare fallet). Vad som kanske kändes lite tråkigt i dessa båda böcker var det extremt strama kronologiska berättandet, där allting sorterades in under årtal. Här skulle dock detta upplägg varit önskvärt. Lagerwall-biografin tenderar att bli rörig här och var och man frågar sig om Kjellström haft en redaktör att bolla med.

Sture Lagerwall. Teatergeni – och busfrö 183 sidor. Författare: Ulf Kjellström Förlag: Norlén och Slottner

Allt

På Veteranmarknaden i Strängstorp i dag hittade jag en gammal tidning från 1950-talet som hette Allt. Med tanke på att det var ett liknande format som tidningen Det bästa, både i utförande och innehåll, så valde de ett lämpligt namn. Inget snack om vem man konkurrerade med. Kul!

Skannern inkopplad

Nu är den nya skannern inkopplad. Inför slutfärdigandet av den bok jag hållit på med i snart tio år behöver jag skanna om en hel del av de bilder vi i Göteborgs seriefrämjande använde i artikelserien boken bygger på. Och det visade sig vara billigare att köpa en skanner än att lämna in bilderna för skanning på något företag.
Men själva inköpet är tveeggat. I dag är inte skannerbehovet så stort. Definitivt inte så stort som det var under mina förläggarår på 1990-talet. Men i dag är de billigare och jag har råd … men ändå rumlar materialistsamvetet runt i magen på mig.

Var är varumärket?

Det är inte klokt hur Sony Ericsson beter sig mot sina kunder. Två telefoner har jag införskaffat på kort tid (privat och jobb), och båda gångerna har jag varit tvungen att lämna tillbaka dem. Eller rättare – och det är här Ericssons skamliga hanterande av sina kunder kommer in – lämnat in dem för reparation!
Om man bortser från den tid det tar att få en ny telefon (och i bägge dessa fall har det lätt varit fråga om två-tre veckor, minst. Jobbmobilen har jag i skrivande stund ännu inte fått tillbaka.), hur kan man bete sig så när kunden köper något nytt, och sedan får tillbaka något reparerat.
Är man över huvud taget inte rädd om sitt varumärke?

Drömpojkarna

På Serietekets tillställning igår träffade jag några gamla bekanta seriemänniskor och vi tog igen lite av vad som hänt sedan sist. Jag berättade om nya jobbet, och att bossens första artikel publicerades i Thud 18 och att han senare blivit redaktionschef på BLM, bland annat.
Då blev en av bekantingarna nyfiken och började berätta om ett av sina absoluta favoritband, Drömpojkarna, som lirade på slutet av 1970-talet. Han hade alltid kopplat ihop personen i bandet med snubben på BLM. Bekanten bad mig kolla och det gjorde jag i dag.
Mycket riktigt visade det sig att bossen hade ett förflutet i det här bandet, och inte nog med det. Han hade skrivit en av deras bästsäljande singlar också. Vagabond heter låten och jag fick mig refrängen till del, innan han stack vidare till sin butik i Gamla stan.

Drömpojkarna – en kul svenskifiering av ett namn som känns typiskt amerikanskt. Och det under 1970-talet, då proggen stod som högst i kurs. Eller var namnet ironiskt menat? Måste kolla det. Återkommer i frågan.

Transformers

Efter Loisels föreläsning igår gick jag och mellangrabben på Transformers-premiären. Relationen till Transformers är helt klart en generationsfråga. Själv har jag ingen som helst koll på figurerna och historien, medan mellangrabben hade bra koll. Så bra att han njöt när ledaren för de ”goda” förvandlingsmaskinerna presenterade sig: ”I’m Optimus Prime!”
Men att den var 2.20 lång utan att det kändes i biostolen är ett gott betyg. Det var faktiskt en hygglig matiné-rulle och jag är glad att vi såg den på duk – i tv-formatet lär den blir tråkigare.
Men döm om min förvåning när publiken började applådera när eftertexterna började rulla!
Hopps?! Det har jag inte varit med om annat än på filmfestivaler och galapremiärer.

Loisel på Serieteket

I dag var jag och mellangrabben på Serieteket/Kulturhuset i Stockholm och lyssnade på den franske serieskaparen Loisel. Vi kom dit 10 minuter innan utsatt tid och var först. När själva föreläsningen satte igång var det dock fullsatt.
Loisel är en fantastisk bildberättare som i enstaka bilder uttrycker och förmedlar hur mycket känslor som helst. Han är en av de jag minns bäst från Epix-åren på 1980-talet.
Men föreläsningen var väl sådär. Loisel snackade mest om hur han arbetar som serieskapare och bildkonstnär och det känns inte som om det är så stor skillnad mot andra kreatörer.
Eftersom Kristiina presenterade mig som förlagsmänniska, fick jag ett snack med Loisel, där vi diskuterade situationen i Sverige kontra kontinenten. Det visade sig att de upplagor han har på franska är lika låga som när man i Sverige ”satsar” på nya, stora europeiska serieskapare!
Men det var en trevlig prick, Loisel. Och det är kul att Serieteket lyckas få hit så många serieskapare av rang. Bara det är ett initiativ som bör uppmärksammas och bejakas.

Mellangrabben hade det inte alltför långtråkigt, även om han la sig på någon kudde under efterminglandet.